Ruskigt bra. Med eftertryck på båda. Jenny Andreassons uppsättning av Mirja Unges nya pjäs Klaras resa på Göteborgs stadsteater är en hisnande upplevelse, en storartad föreställning som lämnar mycket att reflektera över.
Klaras vyer går vid sidan av alla backpackeräventyr som dagens unga världsresenärer kommer hem och berättar om. Det är en annan resa hon gör. Geografiskt kommer hon inte så långt. Hon lyckas nätt och jämnt slita sig ur den trånga familjemiljön på landet och kämpar för att få fotfäste i studentlivet vid universitetet i stan.
Men med på resan följer de andar och röster som bara Klara hör. De blir henne övermäktiga och när psykosen är ett faktum blir hon tvångsintagen på en psykiatrisk klinik. Där anar vi början på en ny resa: ”Jag vill bara till mig själv”, säger Klara.
Mirja Unge beskriver i sin nya pjäs livssituationer och relationer med en komplexitet som gör gränserna allt annat än självklara. Och ensemblen och regissör Andreasson lyssnar uppmärksamt till hennes specifika idiom. Även tomrummen hörs. I ett överlag storartat spel mejslar skådespelarna ut en samling människor som på olika sätt är delaktiga i Klaras kamp.
I föräldrahemmet, kring köksbordet, finns en upptakt. Klara är på väg att bryta samman. Thomas Nystedts pappa är sjavig av förträngd oro. Hans omsorg om Klara har obehagliga incestuösa undertoner, Nystedt balanserar hela tiden mellan kärlek och kladd.
Hos Anna Bjelkeruds mamma finns en svartsjuka. I tron att hon är den som håller dottern samman vill hon inte släppa henne utanför sina vingars skugga, men begränsar därmed Klaras livsluft. Lillasystern är åsyna vittne, Julia Högberg spelar med känslig närvaro fram den åsidosattas perspektiv.
Familjerollerna består när Klara börjar sitt studentliv, men hon lyckas knyta an till nya människor. Kurskompisen Isabel – ännu ett genomlyst porträtt av Mia Höglund-Melin – och pojkvännen Gabriel – Gustav Ekman Mellbin i en fin studie av kärlek som vill bära mer än den orkar – får komma henne nära.
Av pjäsens många scener lyckas Jenny Andreassons regi skapa ett obrutet flöde. En förutsättning är Marika Feinsilbers flexibla scenografi. Med randiga ridåer bygger den snabbt och varierat nya rum, ibland med vridscenen som förstärkande effekt i rörelsen. Färgskalan är blå-grön-gul, som blåmärken i olika stadier.
Valörerna mättas och bryts med hjälp av Anna Wemmert Clausens ljus och projicerade bilder. Klaras inre värld får ett eget ekorum i Maria Andréns ljud.
Uppsättningen formar en stark helhet, med plats för alla dimensionerna i Klaras kamp. Men centrum är hela tiden Nina Zanjani i titelrollen. Hon gör en prestation på absolut toppnivå. En människa i gungning med sig själv, trovärdigt och inte minst fysiskt gestaltad med den kliande oron och armens eget, hotade liv.
Från bänkraderna närmast scenen kan vi följa varenda nyans. Inför våra ögon byter Nina Zanjani, ibland på ett ögonblick, stämning och utstrålning. Klaras balansgång på livets sköra gränser är en färd som skakar om.
Loading ...
