Peer Gynt bygger luftslott. I öppningsscenen till Stefan Metz uppsättning på Göteborgs stadsteater jonglerar titelrollsinnehavaren Per Sandberg med en jättelik, uppblåst formation. Lätt som en drake, ostyrig som en dröm, strävar den mot tågvinden.
Det är en symbolisk bild som regissör Metz tar sig tid att etablera. Samtidigt blir det en introduktion till scenografen Alex Tarraguel Rubios snilleblixt: den formbara plasten som är ett vägledande grepp i föreställningen och till och med tar över ibland. Henrik Ibsens drama om Peer Gynts väg till sig själv blir här en rad visuella upplevelser, mer än tankeborrande psykologi. En effekt är att alla runtomkring huvudpersonen, människor som troll, blir ganska anonyma.
Per Sandbergs unge man går aningslös genom livet. Hemma bland fjälltopparna berättar han entusiastiskt om sina äventyr för mor Åse. Christel Körner tänder en fimp och lyssnar luttrat och motvilligt kärleksfullt.
Det är gott om luft runt historierna, den stora scenen ligger öppen, plastmolnet förvandlas snyggt och skickligt till en fjällkedja i fonden. Den tomma rymden sätter dessvärre prägel på stämningen fram till paus. Dramat har inget att ta spjärn mot. Det blir ingen fart, trots brudrov och glänsande plastälgar vid Dovrekungens palats, där Benjamin Moliner mullrar med moderna röstassociationer medan Peer blir märkt till troll.
Uppsättningen rör sig fritt mellan pjäsens olika världar: fjällvidderna, sagan, ungdomsparty, internationell business, äldreboende och stormande hav. Peer lyfter obesvärat mobilen och svarar ”Gynt!”.
Efter paus har Metz kortat effektivt i äventyren. När nyrike Peers imperium går under blåser sfinxen upp sig och utvecklas snart till dårhus. Det är lätt att tappa kontakten med texten i oron för att scenografin ska haverera.
Till sin fulla rätt kommer däremot plasten som stormande hav. Där djupnar det. Och när drömmar och osjungna sånger singlar som små bloss över scenen lyser de upp existentiella vrår. Thomas Nystedts kompromisslöse knappstöpare bidrar med sakligt blixtljus.
Bara Solveig kan rädda Peer. Även om relationen mellan Frida Röhl i lackblanka tights och Sandbergs Peer aldrig känns riktigt underbyggd står den för en minnesvärd bild. De lutar pannorna mot varandra, som om de stångades. Med varandra och livets mening.
Loading ...
