Att göra teater av kända Hollywoodrullar är populärt. Den här gången handlar det om en återvinning tur och retur när Stadsteatern väljer att sätta upp Ernest Thompsons pjäs från 1978 som utsågs till årets bästa pjäs på Broadway 1979 – för att sedan bli en Oscarsbelönad film 1981 med Katherine Hepburn och Henry Fonda i huvudrollerna, samma år som den hade Sverigepremiär Dramaten.
Vi möter Norman (Björn Gustafson) och Ethel (Meg Westergren) i deras myggiga sommarhus vid sjön. Norman ska fylla 80 år, vilket föranleder att dottern Chelsea (Ann-Sofe Rase) kommer på oväntat besök med sin nya pojkvän Bill (Steve Kratz) och dennes son Billy, på premiärkvällen spelad av Max Vobora. Och liksom den amerikanska pjästraditionen bjuder – tänk Lång dags färd mot natt och Vem är rädd för Virginia Woolf men minus sprit- är det en bitsk dialog driven av en sarkastisk akademikerjargong spetsad med frysta familjerelationer som är dramats epicentrum. För precis som sina pjäsgelikar är Norman lika förtjust i sina egna formuleringar som bitter på ålderns höst, alltmedan hustrun lyssnar till lommarnas klagande läte.
Styrkan med pjäsen är att den erbjuder två huvudroller till 60+-skådespelare, liksom att den visar på en söt relation mellan ett åldrande par. Svagheten är den inte känns så spännande, vilket möjligen kan bero på läsningen av texten. Hugo Hansén är annars Stadsteaterns nya guldgosse med bland annat Astrid Saalbachs Rött och grönt på meritlistan. Men den här gången känns hans röst lika frånvarande i programmet som i föreställningen vilken helt saknar samtidsreferenser. Till och med musiken av bland andra Tom Waits är hämtad från tidigt 80-tal. Bara scenografin (Lars Östbergh) andas nytänkande med sin stålstomme till hus och suggestiva brygganläggning.
Jag kan egentligen inte hitta någon vettig anledning för Stadsteatern att sätta upp Sista sommaren än att den är en del av det pågående 50-årsfirande, i detta fall med kopplingen att Ernest Thompson pjäs ”… och sinne för humor” sattes upp 1985 i regi av Kåre Santeson och med samma scenograf för båda uppsättningarna.
För det här är en föreställning som bara puttrar på uppe på scenen, utan någon större dramatisk handling än det faktum att vi alla åldras. Det blir gullig geriatrikteater, möjligen en lätt buskisboost, men inte mycket mer.
Loading ...
