Rysansvärt trefvlig kultur

Trevlig kultur tar avstamp i ett antal bearbetade sagor (Andreas Boonstra) hämtade ur barnbiblioteket Saga, en klassisk samling barnböcker från nationalromantikens era (1899–1954) som också innehåller ett antal sagospel med såväl sedelärande budskap som moral och tradition på agendan.
   Kort sagt, en riktig skattkammare för personer som Jimmie Åkesson (SD) och Göran Hägglund (KD) som ju båda vurmar för dessa värderingar.

På Moments scen i Stockholm får vi träffa dem båda och även den blonda bimbon Ingrid, förtjusande gestaltad av Boonstra i chic klänning, som liksom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte gillar ordet kultur eftersom det får henne att tänka på symfoniorkestrar. Tillsammans har de brutit sig in på teatern för att förstöra den, men hittar istället en av Sagas pjässamlingar som lockar dem till att själva sätta upp något. 

Så kommer det sig att vi får se Jimmie (Mathias Olsson) som dräng och Göran (Anders Berg) som den lata och elaka husbonden Drummelberg i förväxlingskomedin som ger arbetslinjen ett ansikte.
   Allt utspelat i Mathias Olssons scenografi som följer Moments sedvanliga lågbudgetestetik där en röd liten stuga är till synes hastigt utskuren ur en kartong. Här får vi hela nationalromantikpaketet med svensk flagga, trasmattor och fågelsång, visualiserande just drömmen om ett svunnet Sverige byggt på lika delar krusbär, koltrastar och kvastar. Eller ursäkta, ”kuastar” som det uttalas här när Boonstra & Co smakar på gammalsvenskan i sagorna som vore de från en annan planet.

Efter en rolig, men ganska suddig och långdragen första akt, skruvas satirvolymen upp rejält efter paus när vi får träffa två rika och bortskämda barn som placeras hos en fattig och barsk gumma som låter dem få smaka på det verkliga livet, det som verklighetens folk lever.

Man skulle kunna avfärda Trevlig kultur som en käckt studentikos spexteater om det inte vore för att den har tillagats i Moments välkryddade gryta så att den blir så där härligt postmodernt tvistad att man äter den rakt av. 
   Så kan man också koka soppa på en teaterspik när kulturbonusbelöningar känns lika fjärran som Gubbängen ligger i förhållande till Stockholms stadshus. Bra skådespelare och ett skarpt manus med repliker som Jimmies: ”De gamla grekerna? Det var väl de som kom med arbetskraftsinvandringen på 1970-talet?”, får man på köpet. Kort sagt, mycket, billig och trevlig teater i en biljett.