Venus in fur fick sin urpremiär på the Classic Stage Company i New York tidigare i år. Och vid pjäsadaptionen av Leopold von Sacher-Masochs erotiska kortroman försvann pluralformen av furs på kuppen.
Kvarstår gör däremot kärnberättelsen om överklassmannen Severin och hans fallenhet för pälsklädda kvinnor som han i sann masochistisk anda sätter på piedestal för att älska slaviskt – ordet masochism har förstås sin grund i författarens efternamn.
Som en modern ramberättelse har den amerikanske dramatikern David Ives sedan lagt på en audition där mötet mellan en b-regissör Off-Broadway och en skådespelerska på desperat jakt efter en roll blir alltmer laddat. Men är det rollen som Wanda eller den klassiska kvinnorollen hon måste spela upp? Det blir alltmer oklart för både henne och oss i publiken.
Uppsättningen på Playhouse Teater i Anders Björnes regi är till stor del trogen originalet. Även här är platsen en saggig gammal repetitionslokal i teaterns fringekvarter, ett sakralt scenrum med bara ett skrivbord, en stol och några blinkande lysrör i taket. Och grundproblematiken som exponeras är alltså genusfrågan ur ett rollspelsperspektiv, här filtrerat genom Pygmalionmyten, den om skulptören som blir kär i skulpturen han själv har skapat. Det är också en staty von Sacher-Masochs romanfigur Severin blir kär i. Men i Ives pjäs vill kvinnan inte längre vara en formbar staty, utan en människa av kött och blod. Och det är ur den konflikten Ives drama föds hämtar sin näring.
Allt känns alltså lovvärd, men de första 30 minuterna är jag ändå beredd att gå. Så outhärdlig är Charlotta Jonsson som Vanda med sin skrikiga röst och den omedelbara känslan är: Nej, inte ett pladdrigt och onyanserat amerikanskt drama till! Men så händer det något. Plötsligt går Vanda in i rollen som Wanda och blir någon helt annan, en hämndgudinna på jakt efter att demontera våra cementerade könsroller. Och det är då man inser att Charlotta Jonsson är ett fynd för Playhouse Teater. Hon behärskar verkligen hela spektret av karaktärer som hennes roll innefattar: från blåst teaterbimbo till seriös karaktärsskådespelerska, medan Björn Lönner som dramatikern och regissören Thomas blir den solida manlighet som hon förhåller sig till – och så småningom också demonterar.
Ändå blir jag inte helt berörd av Anders Björnes uppsättning. Kanske därför att handlingen drivs på i alltför hög hastighet? Det finns inga andrum och slutet kulminerar i ett stort frågetecken som inte riktigt suddas ut av regin, utan kräver att man är någorlunda påläst från början, information som inte finns att hämta i programmet. Trots det är föreställningen en teaterpäls man gärna sveper in sig i när det blåser kallt på Sibyllegatan.
Loading ...
