Den danske dramatikern och regissören Christian Lollike har en drivkraft att vilja förstå skeenden, sammanhang och bevekelsegrunder. Det är ingen enkel strategi. Tvärtom, arbetet med Manifest 2083, som har undertiteln En föreställning om hur Anders Behring Breivik ser sig själv, blev så kritiserad och ifrågasatt att skådespelarna på CaféTeatret i Köpenhamn kände sig hotade. Men det ärheller inte konstigt att projektet väckte starka känslor.
Kanske är det näst intill omöjligt att, med Utøya så nära i minnet, göra riktig skillnad mellan att förstå och att acceptera. Redan under det förberedande pjäsarbetet spreds rykten om att Lollike arbetade på ett Breiviks försvarstal. Men ingenting kan vara mer fel. Manifest 2083 blev och är, som den framstår när uppsättningen nu inbjudits till Lejonkulan, inom ramen för Dramatens temasatsning kring nationalism, istället som ett modigt försök att gestalta och förstå det oförståeliga.
Om det nu alls är möjligt att någonsin begripa en sådan handling som Breiviks? Jag vet inte, men att bevittna skådespelaren Olof Højgaards långsamt omärkliga förflyttning av sitt jag in i Breiviks tankar, uttryck och förmodade känslor, är fruktansvärt skrämmande. Den där lilla, lilla förskjutningen mellan stark återhållenhet och besatthet. Den där underliggande vreden bakom en polerad yta.
Genom Manifest 2083 synliggörs hur Breivik bygger upp en förställningsvärld av inbillade hot, hat mot muslimer, renhetstankar, idéer om överhöghet och riddarskap, våldsdyrkan efter modell av World of warcraft… allt så fullkomligt främmande och väsensskilt från vad som omfattas av humanistiska värden och medmänsklighet.
Manifest 2083 bygger till stor del på de tusentals sidor som Breivik själv skrivit. Skådespelaren Olaf Højgaard och regissören Christian Lollike inventerar Breivik med hjälp av detta dokument liksom från vittnesmål om barndom och närmast obefintliga vänskapsrelationer. De väver samman Breivik – det är som om allt samplas – med sina egna tankar och känslor kring massakern vid Utøya. Föreställningen liknar ofta en föreläsning med power point och filmsekvenser i fonden.
Men så kommer de där stunderna då verklighet och fiktion blir ett och detsamma. Kanske mest berörande då Olaf Højgaard vid sminkboret långsamt skulpterar fram Breiviks drag ur sitt eget ansikte, trär på en uniformsrock, slickar håret bakåt och betraktar publiken med ett stilla leende. Hans blick är i den stunden lika grund och vit som hos en alien. Hur ska vi förstå den? Ändå är det tvunget.