Ett enkelt svar på frågan när scenkonst blir bra och vad det ger föreslås i introduktionsfilmen som visades inför helgens föreställningar av det belgiska danskollektivet Peeping Toms Le sous sol. En av medlemmarna, Simon Versnel, pratar om sin åldrande kropp på scenen och konstaterar att när någon på en scen visar sig som den är för åskådarna, och ger allt, då kan alla känna något. Ja, någonting ditåt, jag antecknade inte.
Ett annat kanske lika enkelt, banalt eller pretentiöst, vad man nu vill, skulle kunna vara tjusningen och det förhoppningsvis befriande i att få gå in i en annan värld. Och att där få pröva nya synsätt, förstå något nytt, förkasta regler, drömma fritt en stund.
Själva föreställningen som sedan följer är allt annat än enkel, banal eller pretentiös. Den uppfyller båda de där önskningarna, och många fler, också sådana som du aldrig visste att du hade. Den är ett överraskningskalas av sinnlighet, ett konfettimoln av absurda associationer, en postmodern chokladask av spetsade tankar, en shotsbricka av eteriska insikter och infall. Komplett galen faktiskt.
I denna sista del i gruppens trilogi finns både gräsmattan från Le Jardin och interiören från Le Salon med. Som i en obegriplig men vacker dagdröm eller mardröm möts karaktärerna, denna gång i underjorden. Bokstavligen, för scenen är täckt med jord. Fåtöljerna står nersjunkna till hälften i den, den väller in mellan fönstrets tunna gardiner. Och den sprätter bra när Peeping Toms karaktäristiska golvnära kullerbyttsrörelser, hångeldans och maniska, ryckiga virvlar utförs.
Temana känns igen: att åldras, dö, interagera socialt, om minnen, kärlek och fysisk åtrå men också livsleda och känslan av det kroppsliga som tvångsmässigt fängelse. Symboler frikopplas på ett drömskt sätt – nycklar, änglavingar, mattallrikar … Begravningskransar blir en haute couture-klänning, jordhögen som dansarna (Gabriela Carrizo, Franck Chartier, Samuel Lefeuvre) dyker upp ur och ner i blir födelse och död på en gång så många gånger om att betydelsebatteriet till slut laddas ur. Kärlekspar dansar fastsittande i varandra som kopulerande hundar. Höjdpunkter: en ung man och en äldre kvinna (den åttioåriga butodansaren Maria Otal) dansar, tafsar, kysser och skrattar ohejdat, den äldre kvinnan diar den genom hela föreställningen sjungande mezzosopranen (Eurydike De Beul), den bortvända mannen på ovanvåningens gräsmatta vänder sig aldrig om, en av de åldrande statisterna på scenen hjälps upp ur en jättestor presentlåda där han glömts under större delen av föreställningen.
Inte bara dansarnas fysiska begränsningar verkar satta ur spel. I den här världen finns inga regler. Allt är i upplösning, och Peeping Tom tar sig konstens rätt att leka med vår hjärnor. Den som känner sig skrämd av normlöshet kan här få en magnifik estetisk och fysisk terapistund. Eller kanske den som bara är rädd för döden.
Länk:
Läs mer om Peeping Tom på Frans Brood Productions, där du kan hitta datum för Le sous sols Europaturné och se videoklipp från del två, Le Salon.
Loading ...
