Jo, kvinnor som kräks, skär sig, svälter, hetsäter, knarkar och tar livet av sig. Trasiga och nedbrutna kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.
Längst där inne, under lager av korsetter, strama peruker och stickiga mamelucker kryper de fram och blottar sitt verkliga jag. För förra året var utan tvekan de starka kvinnoporträttens år. Och tendensen fortsätter våren 2005.
I bräschen stod Lo Kauppi med knarkfyllda kondomer i tarmkanalen (Lo Kauppi – bergsprängardottern som exploderade), tätt följd av 2 x Psykos 4:48 på Riks Drama respektive Teater Giljotin i Stockholm, en föreställning om förbjuden kärlek och självmord.
Så kom Lotti Törnros med sin självutlämnande monolog Mitt liv som tjock, en föreställning om fetma och hetsätning på Teater Scenario i Stockholm. På scenen står hon och vräker i sig mikrovärmd mat, berättar om mobbning, kramar en välsvarvad skyltdocka och slåss mot normdemonerna som oavbrutet hackat henne i hälen sedan barnsben.
i Profesora hackar Miss Universum i sin tur på den patriarkala akademikervärlden. Eller som hon ironiskt vänder på pannkakan i inledningen av föreställningen: ”Det ska handla om historia, litteratur, konst och filosofi. Vi hinner tyvärr inte gå in på manshistoria eller manslitteratur”. Här finns det också mycket otvättad byk att släpa upp på scenen.
Alltmedan Maya Hald lärde ut självförsvar till unga gymnasister i sin D Muttants Mission. Här berättar hon bland annat historien om kvinnan som vid fjorton års ålder blev våldtagen av fem män och sedan utslängd av sin familj på grund av skammen – för att sedan glömmas bort av sin advokat vid rättegången. Och den om Marilyn som är blonderad ända in i hjärnan och tvingas sjunga att diamanter är en flickas bästa vän när det är gubbarna som tar cashen hon tjänar på sången.
Aktuell just nu är Nisti Stêrk med sin Zeynos värld på Klara Soppteater. Här finns mycket humor. Som språkförbistringar typ ”ta mig därbak” = du kan plocka upp mig i bilen på baksidan, men också tvära känslokast med ett plötsligt upplyst porträtt av Fadime Sahindal i fonden (som enligt definitionen blev hedersmördad av sin pappa) samt berättelsen om hur den gravida systern och svågern blev skjutna på flykt från kriget, hon ”den vackraste av oss alla”. Vi får aldrig glömma, säger Nisti från scenen och vid bordet bredvid mig börjar en äldre, kurdisk kvinna att storgråta.
Det finns onekligen många kvinnoöden som bör bli berättade, som både symboliskt och bokstavligen måste plockas upp i rampljuset. Den nya vågen med kvinnliga, självutlämnande monologer framförda av 30 minus-kvinnor är förmodligen bara början på en större våg som sin tur ligger i kölvattnet av verkligheten.
Senast i helgen arrangerade Teater Scenario en Solofestival med både kvinnliga och manliga, monologer. Bland annat berättade Josefin Petersson om den arabiska kvinnan som lever under hotet att en dag kanske tvingas bära en sprängladdning runt kroppen medan Gloria Tapia körde en ”våga vägra raka dig”-kampanj. För vem är det egentligen vi kvinnor gör oss hårlösa för? Männen, hårbortagninsgmedel-företagen eller oss själva?
Och för att göra en avstickare till genren nyskrivna kvinnoroller i allmänhet. Skadeskjutna är också kvinnoporträtten i Våra föräldrars sexuella neuroser (Lukas Bärfuss) och Flickan och skulden (Jörgen Hjerdt). Här befinner sig både tvångssterilisering och våldtäkt i fokus.
Som en lite rolig jämförelse kan man ta sig en titt på senare års manliga monologer. De är av någon anledning färre, men här skönjer man ett helt annat mönster.
Bortsett från undantag som Teatermaskinens Logosfält (se recension i nummer ») och Andreas Palmaers Mr America (se recension i nummer ») framträder mannen sällan som ett offer i en monolog – och om mindre fördelaktiga egenskaper alls framförs så görs det med mycket charm och lite undanglidande rockarattityd, typ ”jag var finnig och svettig som tonåring och mina dikter sög, men jag var tjejernas favorit ändå” á la Marcus Birro med sin En kväll med Marcus Birro (2003).
Vågar jag även nämna Daniel Boyacioglus Dom älskar mig, dom älskar mig? Om man får hänga upp sig bara på titeln. För att inte glömma Brasse Brännströms självömkande mansporträtt i Grottmannen.
Självutlämnande vs. självförhärligande. Så kan det se ut när kvinnliga och manliga självbilder förvandlas till scenkonst.
Loading ...
