En solig dag i början av mars träffar jag den danska dramatikern Astrid Saalbach som är på blixtvisit i Stockholm. Astrid Saalbach är kanske inte så känd i Sverige men i sitt hemland hör hon till de mer etablerade. Hon är 46 år och debuterade 1981 med radiopjäsen Spor i sandet. Pjäsen blev en stor framgång och har uppförts i ett tiotal länder världen över, bland annat i Japan.
Den ganska sparsmakade dramaproduktionen består i övrigt av Den usynlige by (1986), Dansetimen, Morgon og aften (1993), Det velsignede barn (1996) och Aske til aske – støv til støv som spelades på Husets Teater i Köpenhamn 1998. Hon har även skrivit tre romaner – Den glömda skogen (finns på svenska) och Fjendens land samt Den hun er – och en samling noveller.
Formexperiment på gång
Astrid Saalbachs senaste pjäs – Det kalla hjärtat – är resultatet av en pjäsbeställning från Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Pjäsen – som beräknas få sin urpremiär i januari 2002 – lär vara ett djärvt formexperiment.
– Jag vill skriva om vår tid, fånga det som är här och nu. Den naturalistiska tekniken räcker inte riktigt till för det. Därför är formen så väldigt viktigt för mig. Jag arbetar med den hela tiden: jag slår sönder spegeln och försöker sätta ihop bitarna på ett nytt sätt.
– När jag arbetade med Morgon och afton körde jag fast efter de första tre morgonscenerna. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma vidare. Men så läste jag om en bok skriven av en brittisk psykolog. Hon skrev om hur hennes patienter hade förändrats under årens lopp. Tidigare hade de haft en ”fast kärna”, en klar uppfattning om sig själva. Men de patienter hon nu behandlade hade en svag jaguppfattning och upplevde en stark känsla av verklighetsfrånvaro. Men de var inte sjuka i klinisk bemärkelse. Dom var helt enkelt ”moderna människor”. Det fick mig att tänka att ”vi är inte dom samma på morgonen som om aftonen”. Det gav mig styrfart, en riktning att följa under det fortsatta skrivarbetet, säger Astrid Saalbach.
Sjukdom, död och undergång centrala teman
Astrid Saalbach har en väldigt egen stil. Ofta använder sig hon av en slags ”dubbleringsteknik” när hon skriver: hon låter skådespelarna spela flera olika roller som ytligt sett inte hör samman. Men på ett djupare plan – vilket karaktärerna själva är omedvetna om men som publiken kan ana – så hör dom här rollerna på något sätt ändå samman.
Tidsfaktorn är också ett viktigt element. Ofta rör sig Saalbach fram och tillbaka i tiden i sina pjäser. Eller så utspelar sig allt i en odefinierad framtid, som till exempel i Det välsignade barnet. Döden finns ständigt närvarande i pjäserna som den yttersta konsekvensen av tiden. Sjukdom, död och undergång är centrala teman i Astrid Saalbachs dramaproduktion.
– Det är något vi förtränger, döden. Vi lägger stor möda vid att hålla den på avstånd. Det är tabubelagt. Men vi bearbetar det ändå hela tiden: vart och annat tv-program utspelar sig i sjukhusmiljöer eller på brottsplatser. Man behöver inte vara en speciellt stor pessimist för att se att det ligger ett mörker kring oss.
– Vi lever på en ö av ”obekymring”, vi är så privilegierade i vår del av världen, vi har allt. Ändå är inte lyckan den mest framstående känslan, i alla fall inte här i Skandinavien. Det är som om vi alla delade en kollektiv känsla av skuld: att vi på något sätt hela tiden påverkar världen på ett negativt sätt, direkt eller indirekt, genom hur vi lever, vad vi köper och så vidare.
“Barnet representerar framtiden”
Andra viktiga symboler är barnet och kyrkan; religionen och dess ritualer.
– Barnet på scen får en symbolisk betydelse. Det ger en nästan Brechtsk verfremdungseffekt (distanseringseffekt, reds anm). Barnet representerar framtiden, allas våra förhoppningar och vår sårbarhet. Ett barn på scenen utgör också en osäkerhetsfaktor för både skådespelarna och för publiken, något som alla måste förhålla sig till. Det ger en nerv åt både dramat och skådespeleriet.
– Barnet är en viktig symbol i mina pjäser eftersom vi i dag lever som om vi inte hade några barn.
– När det gäller de religiösa motiven så är det inte religionen i sig som intresserar mig. Det är ritualerna som fascinerar. De ”klär av oss” som människor, vilka vi är och hur våra behov ser ut avslöjas där. Det är intressant att fundera över hur vi människor förhåller oss till vår religion.
Utbildad skådespelare
Astrid Saalbach är utbildad skådespelare. Ändå valde hon en bana som författare och dramatiker.
– Jag kan faktiskt inte riktigt fatta att jag faktiskt stått på scenen en gång i tiden. Men det var en viktig erfarenhet, utan den hade jag kanske inte börjat skriva dramatik. Tanken på att vara författare skrämde mig till en början. Det är ett så ensamt yrke, och faktiskt lite ovanligt i dag, därför att man som författare måste ta sig tid – något som verkar vara en bristvara i vårt stressande samhälle. Men skrivandet måste få ta tid, man måste kunna få börja om från början. Det är en intressant uppgift: att samtidigt som man försöker spegla samhället och samtiden så är man isolerad från det man skall skildra.
– Dramatikerns uppgift är kanske att vara ett slags filter, att pejla och registrera den tid man lever i. Jung talar om det kollektiva undermedvetna – en slags nedärvd, gemensam referensram som alla människor delar. Jag strävar efter att suga upp material därifrån. Som en arkeolog penslar jag fram – inget nytt egentligen – utan jag bara frilägger det som finns under ytan. Återupptäcker det som legat begravt, delar av vårt gemensamma kulturarv.
Med utmattning som arbetsmetod
Astrid Saalbach arbetar länge med en pjäs. Skrivarbetet beskriver hon som en psykisk och fysisk utmaning.
– Jag arbetar med utmattning som arbetsmetod. Jag skriver för hand, sedan på maskin. Om och om igen. Jag har alltid ett starkt motstånd till texten, en slags perfektionism, som jag är tvungen att komma igenom. Till sist, när jag gett upp, och är för trött för att få det som jag vill ha det, så kommer det till mig ”av sig själv”. Nu har jag motvilligt, och efter påtryckningar från mitt bokförlag skaffat mig en dator. Jag är väldigt beroende av dramaturger när jag skriver. En samtalspartner att bolla idéer med. Men det är ont om dramaturger på teatrarna i dag.
Hur ställer sig då Astrid Saalbach – i egenskap av kvinnlig dramatiker – till de senaste årens feministiska debatt?
– Det var en intervju på tv med en gammal man som på något sätt var knuten till FN och han menade, att det här århundradet blir kvinnornas århundrade. Först blev jag glad över att höra det. Men sedan tänkte jag: skall kriget mellan könen aldrig ta slut? Det är tragiskt för mänskligheten om könskampen bara skall fortsätta och fortsätta. Då började jag skriva på Det välsignade barnet. Pjäsen handlar om en framtid där kvinnorna tagit över. Men matriarkatet har ingen glädje av sin nyvunna frihet eftersom männen mist sin ställning, sin betydelse.
Uppsving för dansk dramatik
Just nu har den nyskrivna danska dramatiken en mycket stark ställning på hemmaplan. I likhet med den danska filmen har teatern fått ett uppsving. Kanske har ”det danska filmundret” även banat vägen för ett ”dansk teaterunder”? Den danska upplevelseindustrin går i varje fall på högvarv.
– Chanserna för att få nyskriven dansk dramatik spelad är för närvarande goda. Man kan väl säga att det blivit modernt. Teatern har varit i en så djup kris att man varit tvungen att ta in människor utifrån, lite nytt blod var helt enkelt ett måste. Det var inte på grund av någons goda vilja, utan en sista utväg som visade sig bli succé. Det finns flera intressanta namn, till exempel Nicole Maria Langkilde, Jokum Rodhe, Morti Vitzki, Nicoline Verdelin, Peter Hugge och Gritt Ulldahl. Återväxten är god, en ny generation danska dramatiker är på gång.
Lite för mycket nyskrivet sätts dock upp, menar Astrid Saalbach. Allt tål inte att granskas i det starka rampljuset.
– Teatern riskerar mista sin egenskap som påträngande konstform om den inte är skriven i den egna kulturens kontext. För mycket utländskt vattnar ur den inhemska teatern – teatern förlorar sin betydelse. Växelverkan rekommenderas. Jag tycker det är märkligt att skandinaviska teatrar hellre väljer att spela brittisk eller amerikansk dramatik än den dramatik som produceras på våra egna breddgrader. Vi har ju trots allt gemensamma referensramar, så det borde vara intressant att spela mer av vår egen dramatik. Men det är väl så att man tar den för given och kanske inte behandlar den så bra alla gånger, säger Astrid Saalbach.
Dramatiker med dubbelhet
När man läser Astrids pjäser så slås man av framför allt svärtan – den här starka känslan av undergång – men också humorn. En pjäs som till exempel Morgon och afton är full av komiska situationer och roliga repliker. Men det är ett skratt som lite grand fastnar i halsen. Och så dubbel är hon också själv: skrattar nästan hela tiden men i ögonen syns ett allvar, en otrolig uppmärksamhet.
Om man skulle riva ut en sida på måfå ur någon av Astrid Saalbachs manus kanske man skulle uppfatta dialogen som nästan banal. Men den fingertoppskänsliga dramaturgin och dom finurligt vävda karaktärerna ger sammantaget en stark känsla av att man varit med om det här förut: under ytan döljer sig något välbekant.
Loading ...
