En jättestor jumbojet har landat i en park i utkanten av Lund! Besättningen på Eurepica Airlines välkomnar oss leende ombord och utför en välkoreograferad säkerhetsdemonstration.
Naturligtvis är det inte en riktig Boeing i folkparken. Men där finns passpolis och incheckning, en lång silverglänsande kulvert och faktiskt riktiga säkerhetskontroller. Så klart är det inte heller någon riktig flygresa med tretton stopp i olika delar av Europa och ett i USA. Men istället för en massa anonyma flygplatser ger oss Eurepica Airlines och Belarus Free Theatre snabba nedslag mitt i fjorton kultursfärer, under den tre och en halv timmar långa föreställningen.
Det är ett minst sagt ambitiöst projekt Belarus Free Theatre har luftsatt, med hjälp av Månteatern och fjorton dramatiker från lika många länder. Fjorton kortpjäser på samma kväll kan tyckas som ett kamikazeprojekt.
Det är som att plöja en bångstyrig novellantologi. För många ord på för kort tid gör många av styckena svårbegripliga. Ibland är de vitryska skådespelarnas engelska också lite svårtydd, och när de istället talar vitryska är det klurigt att följa skådespeleriet samtidigt med den projicerade engelska texten. Nationella problem kräver ofta förkunskaper som inte jag besitter. Men efter en visserligen turbulent flygning landar man på rätt köl.
I foajén projiceras en film i slow motion, med antika kristallkronor som singlar ner och krossas mot en vintrig och ödslig skogsväg. De ofta avancerade, avantgardistiska scenerna med dragning åt performancekonsten blir till en oerhört spännande föreställning, som en Peter Greenaway-film barockt överlastad med symbolisk rekvisita.
Eurepica challenge är kort sagt en underbart pretentiös föreställning. Det är nostalgiska drömmar och kallblodigt sexualvåld, älskvärda flygvärdinnor och kräkande tyska bönder om vartannat. Det är rosenrött och provokativt, finurligt ironiskt och utlevande känslostarkt, och jag går ut på landningsbanan rejält omruskad, starkt påmind om den brutala verkligheten därute i stora, vida Europa.