Cullbergbalettens höstprogram består i år av helaftonföreställningen Ekman’s triptych – A study of entertainment, där genomför koreografen Alexander Ekman genomför en svavelosande uppgörelse med underhållningsindustrin, från fotboll till Facebook.
Triptyk är ursprungligen benämningen på en altartavla vars tre delar utgör en religiös berättelse. Man skulle kunna se Ekmans triptyk som en mörkt ironisk betraktelse över underhållningsindustrins bedrägliga meningslöshet. Ett slags opium för folket.
Förståeligt nog är Ekman inte särskilt angelägen om att underhålla – snarare verkar han vilja väcka tankar. En penna åtföljer lämpligt nog programmet, som har många vita sidor.
Han räds inte heller att utmana sin publik, som under de dryga 90 minuter verket pågår endast får se glimtar av hans intrikata koreografi. Vilket känns som att befinna sig i en chokladaffär och bara få ett litet (om än mycket tilltalande) smakprov.
Den första delen domineras av Christopher Akrill som i ord, dans och sång blommar ut till en driven entertainer, paradoxalt med tanke på verkets anti-showbiz-karaktär. Men Akrills vitklädda gestalt är inte bara njutbar genom sin skicklighet och karisma, just på grund av dessa egenskaper är han också bedräglig.
Den mörka sidan som publikförförare dominerar i verkets avslutande del, som är en infernoskildring av nöjesindustrins baksida där människor exploateras på löpande band.
Mellandelen utspelas i Dansens Hus foajé under pausen mellan del ett och del två. Dansarna uppträder i montrar. Skyltar vid sidan av montrarna presenterar dem (med bäst före-datum) som vilka förbrukningsvaror som helst.
Helt oväntat inträffar här vad jag upplever som kvällens höjdpunkt när en liten pojke börjar interagera med en av dansarna. Pojkens ärliga allvar i mötet med dansaren står i skarp kontrast till den ytliga låtsasvärld Ekman häcklar i sin triptyk.
Loading ...
