Unga Dramaten: Chanson Suicide

Edith Piaf, den lilla gatsångerskan med den stora rösten och kärlekshungern hade väl på flera sätt ett trassligare liv än Rikard Wolff, men att även han har kämpat sina invärtes strider berättar han naket och utlämnande om i Chanson Suicide.
   Det är Piafs liv genom Wolffs och Wolffs genom Piafs. Hon har påverkat honom, präglat honom, fascinerat honom sedan han fyllde fem. I Chanson Suicide får han, kanske för första gången, påverka henne, vara den ömme dockspelaren bakom hennes lilla späda dockgestalt, tolka hennes sånger på svenska och sitt eget vis.
   Med ett ungdomligt tilltal möter Wolff publiken, trots att den premiärkvällen nästan uteslutande består av press och kollegor på minst 30+. Kanske är det premiärnerverna som gör att det hela till en början känns en smula oslipat, på gränsen till manierat. Under första kvarten sitter jag och funderar över varför Rikard Wolff plötsligt har börjat låta som Rolf Skoglund, samma väsande emfas i sin textning.
   Men det blir bättre, mycket bättre. Piafs musikaliska testamente, Je ne regrette rien, löper som en röd tråd genom föreställningen och Wolff har god smak nog att slutligen låta henne själv framföra den via knastrig inspelning.
   Je ne regrette rien! Jag ångrar inget! Hon, Piaf, var gatflickan, morfinisten, den skandalomsusade kvinnan, som gång på gång reste sig från förnedring och katastrofer. Han, Wolff, var den osäkre ynglingen, osäker på sin sexualitet, som delvis via Piaf vågade ta klivet ut, eller kanske snarare in i det han fann vara sitt rätta jag. Han ångrar det inte för en sekund. Och jag behöver inte ångra att jag gick och såg Chanson Suicide.