Det finns mycket som tilltalar med den sjunde upplagan av den pågående streetdancefestivalen, som invigdes den 3 maj och avslutas ikväll. Inte bara att den sprider sig utanför Dansens hus väggar och tar plats på gator och torg samt andra etablissemang som Fasching och Kulturhuset. Utan även för att den både vågar och vill påstå någonting om själva genren och dess relevans.
Det är inte så att man ifrågasätter själva streetdancebegreppet och försöker dekonstruera det. Nej, här finns genren med alla sina stilriktningar som självklar grundförutsättning; helt enkelt som en innehållsrik verktygslåda att hämta inspiration ifrån. Därför blir tilltalet mer direkt än vad den ofta är i andra delar av den samtida dansen. Hela förhållningssättet är dessutom både lekfullt och uppfriskande. Här låter man sig inte besväras av att den urbana och folkliga dansens historiska rötter sträcker sig ända tillbaka till 1960-talet. Nej, ungdomligheten och den sociala medvetenheten tycks inneboende i genren.
Därmed inte sagt att det skulle saknas kunskap om den egna historien. Tvärtom. På Urban Connection leks det hela tiden med den egna självbilden. Som när musikern och rapartisten Aaron Phiri jobbar hårt för att få upp stämningen i den långtifrån fyllda salongen under invigningsprogrammet Backbeat Connection. Ett program bestående av fem olika akter där finske Ima Iduozees och svenska Anna Näsströms båda solon gör starkast intryck. Medan den förstnämndas This is the title är stiliserat och stramt visar vougindansaren Anna Näsström hur varje pose och blick kan laddas med betydelse i Boxwood.
Även festivalens båda franska gästspel är djupt förankrade i och inspirerade av gatudansen. Såväl Apache av Hamid Ben Mahi som Promenade Obligatoire av Anne Nguyen är koncentrerade och genomkomponerade verk med en tydlig koreografisk idé.
Tillsammans med musiken av Alain Bashung som framförs live på scenen av musikerna Yan Pèchin och Jean-François Assy frammanar de fem dansarna i Apache, med koreografen Hamid Ben Mahi i spetsen, en stämning som hämtad från en cool men ändå ömsint roadmovie, som stannat till på en bensindoftande bakgård.
I den timslånga hyllningen till popping – Promenade Obligatoire – är musiken betydligt mer elektronisk än i Apache. Anne Nguyens strikta konceptet med åtta dansare som ”promenerar” från ena sidan av scenen till den andra i ett kontinuerligt flöde, tillåter ändå förvånansvärt mycket frihet och individuallitet inom den fasta formen. Samma sak skulle samtidigt kunna sägas om hela Urban Connection.
Loading ...
