Innerlighet är knappast en bristvara när dramatikerna Robert Jelinek och Johan Bössman åter skrider till verket. Teater på väg är teater om teater där pjäsen i pjäsen är en allomfattande ungdomspjäs som i angelägenhetsgrad enbart överträffas av den pjäs vi faktiskt ser. För även om det självreflexiva greppet skänker välbehövlig ironisk distans till hur pjäser för ungdomar brukar konstrueras är Teater på väg just en sådan pjäs. Upphöjd i kvadrat.
Det är en föreställning som är inkluderande i ordets alla tänkbara bemärkelser. Och då tänker jag inte främst på det faktum att en av skådespelarna (Tobias Andersson) är mimare. Precis allt behandlas – kåthet, könsroller, funktionshinder, utseendefixering, mobbning, svartsjuka – you name it. Därtill uttryckt i sporadiska sång- och dansnummer och illustrerat av projektioner sprängfulla av associativa stillbilder.
Vi möter tre skådespelare som riggar och repeterar samtidigt som de våndas, glädjs och grälar. Med en anspänning som nästan går att ta på gör rullstolsburne Jonas Franksson den på gränsen till upplösning nervöse, teaterdebuterande Jonas. Att hans karaktär också är transvestit, iklädd knallblå peruk och stayups, blir dock märkligt nog snarast en del av det allomfamnande konceptet än något som tilldelas särskild betydelse. Camilla Eriksson fyller sin handlingskraftiga och fräcktungade Camilla med spattig energi medan Tobias Andersson skänker sin Tobias en smittande entusiasm. Scenen där han ses hänfalla till rimmade mimexcesser imponerar – den avsedda ironin till trots. Samtidigt är det något med helheten som inte riktigt faller på plats. En del replikväxlingar känns alltför dröjande, vilket stundtals ger ett något stumt intryck.
Även om jag är full av beundran för den energi och ambition Teater på väg ger prov på där allt är viktigt och till varje pris måste ges plats, saknar jag just det enda föreställningen inte lyckas omfamna – koncentration. Priset blir helt enkelt för högt.
Loading ...
