Upp och ner behövs. Mellanstadiebarnen i publiken är så gott som renons när det gäller samisk kultur och historia. Efter sin soloföreställning får världens vänligaste Ola Stinnerbom frågan om han är indian, och när han kom till Sverige. Han svarar generöst, som den folkbildare han är. Men man anar varför han skickar med lärarna kompendier att följa upp dansupplevelsen med.
Koreografiskt sett är Upp och ner en drömsk blandning av mim, akrobatik, streetdance , extasdanstekniker och lite till. Stinnerbom är urstark, och smälter in i sin egen scenografi som räven på fjället, med mask och allt.
För vi befinner oss i naturen så klart, i stiliserad version. Och samtidigt konkret – isen är blankpolerad, kåtan liknar ett skelett och rymden finns tätt intill allt. Stinnerbom vandrar med sin magiska stav på nycirkusmaner, stampar ritual på stället och blir hängande upp och ner som en sengångare.
Det handlar om att leva med jorden och tro på naturen och dess helande kraft.
Röst, musik och scenografi smälter samman med rörelse till en glödande, lågintensiv energi som sprider sig i rummet. Och utmanar sin publik.
Jag undrar i mitt stilla sinne om åldersrekommendationen verkligen ska vara sex och inte sexton år. Hur som helst så bangar inte Stinnerbom för lite fjortisfnitter: Han vill säga sitt, och öppnar hela baletten uppånervänd, ogenerat jojkande, iklädd hemmagjord vargmask. De hysteriska skratten böljar hit och dit, men lägger sig efter en stund. Till slut sitter den prepubertala publiken faktiskt stilla och tar in det halvabstrakta äventyr som utspelar sig framför dem. Inte illa.
Jag gillar Ola Stinnerboms obevekliga sätt att göra sin grej. Han är en politisk koreograf med ett poetiskt språk med en unik, kulturell källa att ösa ur. Jag skulle gärna, gärna se honom skapa en rejäl ”vuxenföreställning” om samernas livsvillkor i Sverige förr och nu.
Loading ...
