Många får nog en klump i halsen när folket reser sig, protesterar och förändrar. Själv kan jag inte se bilderna från Berlin den 9 november 1989 utan att storgråta. Och det är väldigt nära att det brister för mig också på Kilen redan i början av Marcus Lindeens En annan kamp. Där är det inte en mur som ska rivas, det är tre. Pjäsen består av tre monologer som avlöser varandra, tvinnas och pekar på en enda sak: förändring måste ske och den är möjlig.
Det börjar lågmält, konkret och sorgset när Daniela Franzell i rollen som systern till Pekka-Eric Auvinen (artonåringen som mördade åtta elever och rektorn på Jokelaskolan i Finland i höstas) rullar fram en tv och visar bilden av dodofågeln. Utrotad för hundratals år sedan. På en cd-skiva som hittades i mördarens rum finns mängder av bilder på utrotade djur. Också sådana som utrotats alldeles nyss. Auvinen ansåg att mänskligheten borde utrotas.
Franzells syster är en helt fiktiv roll (kringmaterialet är dock autentiskt), till skillnad från de två andra. Lars-Åke Wikström är ordförande i Sveriges Dövas Riksförbund och berättar på teckenspråk historien om att växa upp och inte känna sina föräldrar eftersom de inte kunde teckna, och om kampen att göra teckenspråk till ett accepterat språk – han spelar sig själv.
Tobias Hjelms pappa klär ut sig till Batman för att få träffa sin dotter. Eller snarare: för att förändra situationen för alla de fäder som riskerar att fråntas sina barn eftersom vårdnaden i de flesta fall går till mamman. Hans roll är utmejslad efter en verklig pappa som Hjelm härmat för ett kroppsspråk som andas desperation, ilska och oändlig längtan.
Scenen är renskrapad bortsett från en stor skärm som blir omväxlande reklamskylt, filmduk och skrifttolkningsskärm för de tecknade delarna. Filmsekvenser från aktioner från Fathers for justice i London, Wikströms studentfirande (han var den första döva i Sverige som tog studenten) och bilder från Jokelaskolan och andra skolor.
En annan kamp blir till en illustration av vår tid som träffar rätt i nyllet på ett sätt som nyhetssändningar och dokumentärer aldrig riktigt lyckas med. Kort sagt ett bevis på att teatern har stor makt att, liksom folket, förändra verkligheten.