Om Bullerbyn är en förlegad drömidyll och folkhemmet en medelsvenssonsvans på 1970- och 1980-talsrumpan, så var har vi hamnat (utan att ens en gång ha Ebba Grön i mp3-spelaren)?
I rena rama undergångsscenariot bland ”marknadsstrimmade måleffektiva individualister”?
När Ung scen/östs konstnärliga ledare Malin Axelsson och Andreas Boonstra från Moment teater måttar en rejäl spark åt dagens skola med ett gemensamt musikteaterprojekt, så är analysen i och för sig rätt ensidig.
Men i gengäld så bångstyrigt iscensatt under Boonstras halvkaotiska regi att det uppstår glädjekluckar inombords. Främst under första aktens sanslösa framfart i scenografen Åsa Berglund Cowburns lika symboliskt oregerliga som funktionellt definierade klassrum.
Efter paus sänks tempot och nja, det tuggas om. Finalen däremot höjer näven, och manar till djupare insikt. Nyttigt!
Typgalleriet sitter som klistrat på skolväggen, är hårt skruvat och vansinnigt roligt framspelat. Sandra Huldt gör kritierieträngda MVG-Kerstin och Sandra Stojiljkovic imitationssmajlande Idol-Stina. Eric Sterns ADHD-Lasse, inget offer, snarare en argt kreativ trummis, sluter tillsammans med övrig ensemble frenetiskt upp kring Boonstras låttexter under ”musikpolisen” Arvid Petterssons ledning.
Björn Elgerd gör ångest- och kärlekshungrige EMO-Lasse med storögd inlevelse, och elever från Folkungaskolan i Linköping medverkar i ett läckert utfört speglande intermezzo kring vuxenblivandets negativa verkningar. Pamela Cortés Bruna gör kampkluvna Undergångs-Lisa, och Andreas Strindérs överflummige musiklärare har magen bar och käften full av ”faan”.
Bullerbybarnen samt deras föräldrar (Karriärs-Karin, Curling-Birgitta), lärare och rektorer (Livskunskaps-Yngve, Rektor Kristina) – ja, hela samhällskontexten verkar ha gått in i (o)lustiga husets förvrängda värld, och vad ska det bli av dem? Kanske ingenting alls, i ren protest?
Tja, kanske kan man ändå dra viss lärdom av detta anarkoironiskt nostalgiska, solidariskt plakatteatrala, postbrechtianska lärostycke där viss förförståelse bör underlätta tolkningen av Karl Marx plötsliga uppdykande i Andreas Strindérs trånga kroppsstrumpa.
Eller av de komiskt framförda uppfostringstablåerna inspirerade av Barnbiblioteket Saga, en uråldrig Miss Marple på jakt efter den skyldige på mordet på skolan samt en Palmehatande Gammelmormor (Eric Stern roar dubbelt upp).
Upp till kamp emot kvalen alltså? Självklart – med hjälp av rebellisk påhittighet, inte minst.
Loading ...
