Jag kan inte minnas sist en publik lämnade en föreställning så upprymd. Mellan lyckliga suckar hörs meningar som ”Den här måste jag skicka min dotter på!”, ”Så uppfriskande!” och ”Jag kände mig sedd”. Det sista, bör nämnas, kom från en kille. Och detta trots att ”utpekad” vore ett mer adekvat ord. För att inte tala om ”diskriminerad”, ”nermejad”, ”förlöjligad” och ”mordhotad”.
Vi, de upprymda, har nämligen precis lämnat Andrea Edwards föreläsning/föreställning av Scum-manifestet; alltså feministen, författaren, våldsverkaren Valerie Solanas stridsskrift Society For Cutting Up Men.
Det är en rasande uppgörelse med patriarkatet, och en plädering för det barmhärtiga i att utplåna dessa stackars degenererade halvmänniskor, männen alltså, som alltför länge tillåtits förpesta jorden med sattyg som krig och Stor Konst.
Det har tvistats om huruvida texten ska tolkas bokstavligt eller, som Solanas någon gång lär ha sagt, som ett litterärt grepp. En novemberkväll i Kärrtorp 2011 är det bara att konstatera, tiden har i så fall hunnit ifatt detta grepp. Det som 1968 betraktades som enormt stötande framstår i dagens uppskruvade och satiriska debattklimat som fortsatt grovt, men också briljant, och inte utan (tragi)komiska poänger. Vissa passager får både kvinno- och manssidan att skratta sig dubbelvikta.
Olika sidor? Jo, vi sitter uppdelade efter kön. Den kvinnliga publiken släpps in först. Får sitta på röd sammet och luta sig mot guldkuddar, serveras sedan vindruvor och godis. Männen hänvisas till klappstolar mittemot, där strålkastare lyser upp dem som villebråd framför en bil. Men visst tar Edwards hänsyn även till dem – hon förklarar långsamt och tydligt så att de ska hänga med, och låter deras ”aphjärnor” vila genom att ge en liten konsert.
Ni som i bakhuvudet formulerar motangreppet ”hur kul skulle du tycka det var om en man gick på om att kvinnor är lägre stående varelser” vill jag påminna om att det redan sagts. I århundraden. Både på och utanför teaterscenen. Av Aristoteles, Nietzsche och Strindberg, för att nämna några.
Sitter man med facit i hand och vet att Valerie Solanas sköt Andy Warhol ilar ändå en obehagsrysning nerför ryggen inför slutets våldsamma utfästelser. Men det är befriande att avsändarens katastrofkantade livsbana lämnas därhän.
Med intensiv närvaro och aggressiv avprogrammering dompterar Andrea Edwards sina åhörare från början till slut. Scum-manifestet är paradoxalt nog som att väckas genom att skakas hårt, men också som av en mjuk smekning mot en slumrande kind. Gör er själva en tjänst och kliv av på Turteaterns/Solanas/Edwards station i vinter.
Loading ...
