Det stundande upproret är baserat på det franska kollektivet Den osynliga kommitténs manifest med samma namn.
Att det inte är det första manifest att på senare tid ges teatral form är symptomatiskt. Kalla vindar blåser över Kultur-Sverige och behovet av en rejäl scenisk käftsmäll tycks större än någonsin.
Texten gör upp med allt från jagcentrering till arbetets tyranni och utifrån denna har dramatikern Helena Granström skapat en pjäs centrerad kring den alienerade och gravt neurotiska L. Lisa Linnertorp ger nerv och intensitet åt detta nutidsöde, sprängfyllt av flamskyddsmedel och antidepressiva.
Hon omges i sin tur av skugglika karaktärer, frenetiskt illustrerande omvärldens kontaktlöshet och aggressivitet. Särskilt svag blir jag för Matilda Nybergs rosenrasande furie som utan pardon och gång på gång pucklar på en offerkrönt pojkvasker.
Regissören Erik Holmström har även stått för scenrum och ljus som tillsammans med Daniel Vegerfors ljuddesign spelar föreställningens verkliga huvudroll.
I fonden bildar staplade flyttkartonger väggar och i taket hänger soppåsar som också tjänar som lampor. Högtalare är upphängda i intrikata mönster, ursprung för ljudbildens suggestiva stönanden. En stor fläkt står redo att suga i sig scenens udda existenser. Det är skitigt och dystopiskt så det förslår.
Slutscenen är en historia för sig. Liket av den redan misshandlade ynglingen placeras i ett badkar med de resterande likt blodtörstiga backanter runt omkring. Under ett ivrigt knaprande på vad som ser ut att vara dennes inälvor ställs abstrakta frågor kring våldets ursprung. För mig förblir denna final en gåta.
Föreställningens näst sista scen är betydligt mer omvälvande: fondens flyttlådevägg har fallit och fram träder en hel kör sjungandes Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem.
De har sina ytterkläder på sig, som vore de Kärrtorpsbor som bara råkat passera. En av dem nyser. Det är väldigt fint.