I Exposition and the body fortsätter Örjan Andersson sitt utforskande av den dramatiska perioden runt 1800. Kopplingen mellan Werther (2013) och det nya verket är så stark att duetten som fyller hela andra satsen av Ludwig van Beethovens Kejsarkonsert kunde ha hetat Werthers dröm. Koreografin som tolkas inlevelsefullt av Mariko Kida och Kristóf Várnagy präglas av en innerlig kärleksfullhet som får sin återklang i pianisten Terés Löfs lyriska tolkning.
Det finns en påtaglig samstämmighet mellan dirigenten David Björkman och Andersson, vilket bidrar till att första och tredje satserna blir distinkt åtskilda, trots att Beethoven i båda är på sitt mest krigiska humör. Genom ett ytterst associationsrikt rörelseinnehåll lyckas Andersson i första satsen väcka tankar om upprorets mekanik och i den tredje satsen om dess oundvikliga utplaning till vardag. Scenografin av kollektivet Sutoda förtydligar på ett diskret men effektivt sätt de emotionella underströmmarna i koreografi och musik.
I Gaîté Suédoise lägger sig Jo Strømgren i bakhåll för publiken som därför inte hinner ta på skyddsglasögonen utan tvingas se verkligheten i vitögat. Verket inleds med en grupp finklädda människors flamsande med varandra och diverse kungaporträtt, hela tiden uppassade av ett tjänarpar. Det är komiskt men till slut undrar jag lite besviket om detta är allt Strømgren har att säga om det svenska nöjeslivet. Just då bryts flamset av en innerlig duett mellan de båda tjänarna. En duett som visualiserar verklighetens komplexa kärleksrelation, långt borta från det blankfernissade veckotidningsglam som pågår runt omkring dem.
Det är när duetten genomförts som Strømgren slungar verkligheten rakt i ansiktet på publiken. Kvinnan befinner sig plötsligt mitt i en utdragen övergreppsscen enligt det numera för alla (utom vissa domare) välkända scenariot överlägsna män kontra underlägsen kvinna. Också mannen förnedras om än på ett mindre explicit sätt. Sarah Jane Medleys och Jerôme Marchands tolkning av de förnedrade människornas försök att lappa ihop varandra (kanske inte för första gången) står i skarp kontrast till den avslutande scenen där de finklädda lismar för den kungliga överheten.
I The Emperor förenas dans på hög nivå med ett berörande och upprörande innehåll som får mig att tänka på såväl politiska konvulsioner i omvärlden som strykjärnsnollning och märkliga våldtäktsdomar.
Loading ...
