Ur Anders Duus dagbok

Fredag 4 februari. Premiärdag för Flyktbilen på Dramaten
Lördag 5 februari. Försök till arbetslördag
Söndag 6 februari. Recensioner
Måndag 7 februari. Publikgenomdrag på Världens största fest
Tisdag 8 februari. Om DI-debatten
Onsdag 9 februari. “Hel” skrivdag
Torsdag 10 februari. Premiärdag för Världens största fest i Örebro
Fredag 11 februari. Gymnasiepubliken kommer!

Fredag 4 februari. Premiärdag för Flyktbilen på Dramatens Lejonkulan
Jag brukar hävda att första gången skådespelarna läser pjäsen på kollationeringen är det värsta man är med om som dramatiker. Det är som en minipremiär, med den skillnaden att den enda som är nervös är jag. Varenda stakning, varenda orytmisk replik, vartenda försök till skämt som faller platt till marken skär i en. Gillar dom den alls? Är den inte bara skitdålig i själva verket? Går den här hopplösa, hopplösa, HOPPLÖSA pjäsen att göra över huvud taget?
   Jämfört med kollationeringen är premiären en baggis. Och det är säkert sant alla dagar utom just premiärdagen. För timmarna innan känns det inte som nån baggis. Alls. Vid halv ett idag hade jag en puls på tvåhundra, Kalahariöknen i munnen och ett överladdat bilbatteri kopplat till centrala nervsystemet. Det är märkligt hur läskiga ett gäng nioåringar kan se ut i det läget.
   Och så det plötsliga lugnet när det känns att det bär. Publiken är med, skådespelarna vet precis vad de gör, regin är rytmisk och genomtänkt, ljus- och ljudövergångar löper smidigt. Man kan tillåta sig att ryckas med, glömma att det är man själv som skrivit, man kan andas igen.
   Samma berg- och dalbana varenda jävla gång. Undrar om man lär sig någonsin? På nåt sätt hoppas jag inte det (fast det är ju lätt att säga efteråt). Iväg till premiärfesten nu.

Lördag 5 februari. Försök till arbetslördag.
Premiärfester är alltid konstiga fester. För mig är det sista dagen på jobbet, för skådespelarna är det i nån mening början. Och i det där avskedet är det lätt att förvandlas till ett slags konstig bekräftelsesvamp: ”Säg mer om hur bra min pjäs är. Säg ÄNNU mer!” Och riktigt tillräckligt blir det aldrig. Men gårdagens fest var avslappnad och kul, om än rätt kort. Dagföreställning idag satte stopp för värre excesser.
   En av mina goda föresatser för nyåret är att få ordning på arbetsrutinerna. Under hösten flaxade jag fram och tillbaka runt landet för att prata om min pjäs Vaknätter, och var dessutom dramaturg för uppsättningen av Martin Crimps Personangrepp i Göteborg. Skriva fick jag försöka göra när tillfälle gavs och det ställde allting på huvudet. Nu siktar jag på nio-till-fem-dagar igen. Och femdagarsvecka (fria helger!), vilket är ett helt nytt koncept. Ändå har jag suttit framför datorn idag – en massa möten, genomdrag och intervjuer i veckan som gick har gjort att jag har en distinkt känsla av att ligga efter. Konstigt nog, eftersom jag inte har någon egentlig deadline på gång. Jobbar med ett eget projekt. Det är väl Luther som spökar.
   Alltså: arbetslördag framför datorn. Och det har väl gått sådär i ärlighetens namn. Vissa dagar går tröskeln till armhålorna och man känner sig som Alfons Åberg som ”ska bara”. Effektiv skrivtid idag uppgår nog till blygsamma timmen. Å andra sidan har jag fört mitt Marseille till Champions League-final i FIFA 2004. Alltid nåt…

Söndag 6 februari: Recensioner
Fått finfin kritik och är tokigt glad idag. Alla recensenter i hela världen är fina människor med en djup och innerlig förståelse för teater.
   Egentligen skulle jag vilja vara en av de där som inte låter sig rubbas av kritiken åt varken ena eller andra hållet. Om de människorna nu finns. Men jag åker jojo istället. Efter en positiv recension kan jag skutta omkring hela dagen. Efter en sågning kan jag börja tvivla på mitt eget omdöme. Det är illa när man själv vet om bristerna och upptäcker att man inte kommer undan med det den här gången heller. Fast det är ännu värre när man själv verkligen är nöjd. Då tränger recensionen in som ett filter mellan mig och min föreställning och liksom stökar till. Det brukar ta nån dag eller två att skaka av sig. Men, som sagt, idag skuttas det.
   Vi har varit på ett par lägenhetsvisningar idag, min fästmö Tuja och jag. Ingen av dem var något för oss. Tack och lov nästan, hade blivit på gränsen till för mycket. Euforisk överladdning.
   Alldeles strax sätter jag mig med både kollationeringsversionen och spelversionen av Flyktbilen och spikar slutmanus för att skicka till mitt förlag. Det är nu, efter premiären, som jag slutgiltigt bestämmer vilka ändringar och strykningar som var rätt för bara just den här uppsättningen, vilka som är så bra att de får bli permanenta, och vilka som kanske inte var så bra över huvud taget. Det brukar gå överraskande fort att sortera, faktiskt. Ska försöka mig på en tidig kväll. Genomdrag på Världens största fest vid tio imorgon.

Måndag 7 februari: Publikgenomdrag på Världens största fest
Blev ingen tidig kväll. Chattade med några av vännerna från Royal Courts sommarkurs och kom väl i säng vid strax efter två. Vid halv fyra drog det mest högljudda billarm jag hört i hela mitt liv i gång på gatan utanför. Tjugo sekunders illvrål, tio sekunders tystnad (precis tillräckligt för att man ska hinna tänka ”men NU är det väl för helvete klart i alla fall?”). Och sedan nytt vrål. Var mera död än levande när jag kravlade ur sängen imorse. Jag må fortfarande klassas som ”ung och lovande” i teatervärlden, men de ostraffade nattmanglingarnas tid är definitivt förbi. Hej trettio.
   Sista genomdraget med Världens största fest inför flytten till Örebro. Första gången jag ser föreställningen tillsammans med provpublik, sittande längst bak med stora antenner. Det var rätt mycket skratt, vilket är skönt för det är den lättast avläsbara formen av positiv respons. Och för första gången kände jag att föreställningen bar rätt igenom. Regissören Mette och jag har strukit det sista tiotalet repliker. Det funkar! I slutet av en repetitionsperiod känns det som om en stor del av mitt jobb är att plussa skådespelarna och försöka sprida självförtroende. Och det blir givetvis mycket enklare när man kan vara helt ärlig när man säger att det ser bra ut.
   Trög eftermiddag: två arbetsdagar i rad som mynnat ut i att jag legat på sängen och kladdat planlöst med bläckpenna i en tummad förstaversion! Imorgon måste bli en produktiv dag – för själsfridens skull.

Tisdag 8 februari: Om DI-debatten
Läste ytterligare en recension igår. Även denna kritiker var väldigt positiv till Flyktbilen, men använde spaltutrymnmet till att göra ett inlägg i debatten kring DI:s barndomsprojekt. Duus vet allt var gränserna går, liksom. Känns rätt tråkigt att bli använd som slagträ, eftersom min kunskap om barnteater i allra högsta grad är ett resultat av min DI-utbildning. Frågan är om jag hade skrivit för barn alls om inte Suzanne Osten hade presenterat sin research-metod, som ju ytterst syftar till att väcka just de egna ”levande minnen” som den här recensenten hyllar.
   Jag kan inte uttala mig om detaljerna i nuvarande barndomsprojekt. Att åtminstone en rejäl dumhet begåtts är ställt bortom allt tvivel – och jag misstänker att DI brustit i handledning. Men när nu drevet jagar på och hävdar att hela projektet från början ska ha präglats av nån slags ”allt för konsten”-hänsynslöshet på barnens bekostnad, så tror jag de är ute och cyklar. Suzanne Osten och Per Lysander har i trettio år envist och hårdnackat hävdat barnet som subjekt, barnets perspektiv i barnteatern. Det är därför researchen är en viktig del, för att hitta den ögonhöjd där man kan gestalta även svåra saker för barn. Och att barnperspektivet är oförenligt med att läsa en rent pornografisk berättelse för sexåringar behöver väl knappast nämnas.
   Har inte varit utanför vår etta på hela dagen, och känner mig mosig i huvet. Men idag blev en bra skrivdag, äntligen! Har knåpat ihop en skitbra ny scen, och känner mig som en Dramatiker med stort D. Ack, detta bräckliga konstnärliga självförtroende…

Onsdag 9 februari: “Hel” skrivdag
En hel dag utan något annat inplanerat än rent skrivande. Det bäddar för konkreta resultat, flera sidor, kanske många sidor, filer som är åtskilliga kilobyte större när man stänger dem än när man öppnar dem. Men det är också sådana dagar när de där sidorna verkligen måste bli av, för det finns inget annat att gömma sig bakom. Jag kan inte intala mig att ”Ja jo, själva skrivandet gick ju sådär, men sen var det ju mötet och det där repetitionsbesöket. En inte alldeles improduktiv dag, trots allt…” när jag går och lägger mig på kvällen. Går det trögt sådana här dagar känner jag mig som en bluff.
   Jag har världens roligaste jobb, men precis innan jag ska sätta mig framför datorn är jag beredd att göra precis vad som helst annat istället. Diska, titta på TV-shop eller spela tvåhundra omgångar patiens. Jag tror att jag helt enkelt är en i grunden lat person, och det är lättare att inte jobba än att jobba. Alltså kan jag inte sitta och vänta på att nån stark ”inspiration” (ett ord jag är allergisk mot) ska infinna sig, för då får jag vänta ihjäl mig. Den enda lösningen som funkar för mig är självdisciplin.
   Därför är ett kort telefonsamtal från pappa om nåt som lika gärna kunde vänta tills ikväll förödande. Det ger mig en ursäkt för att ta en paus, koka kaffe, läsa lite och spela tvåhundra till jävla omgångar patiens. Jag får börja om från början med självövervinnelsen. Och idag har telefonen ringt konstant!

Torsdag 10 februari. Premiärdag för Världens största fest i Örebro
Tittade in på repetitionerna av Nu är du gud igen på Unga Riks. Föreställningen har inte premiär på en månad än, och har blivit lite styvmoderligt behandlad av mig bland allt det andra. Det var roligt att se att stämningen är så kreativ. Jag känner mig lugn.
   Kom till Örebro vid fem och hann knappt in på hotellet innan det var dags att åka till premiären. Mycket folk, packade som sillar i den trånga foajén på Alnängsskolan. Jag ville in och ge skådespelarna sparkar, men det gick inte att komma fram till dörren. Bara insläppet tog nästan en kvart, med de stackars skådespelarna i sina frysta positioner på scenen. Publiken bestod av vuxna och högstadiet. Gymnasiet, vår egentliga målgrupp, kommer först till de två föreställningarna imorgon. Nervositeten för om den identifikation jag hoppas på ska finnas där slår nog till först då. Idag gällde min oro mer om de heta potatisar som finns i Världens största fest (döva ungdomars många gånger bristande engagemang i sin egen framtid, till exempel) skulle landa väl.
   Jag tycker det gick bra ikväll, även om jag är säker på att det finns en växel till att lägga in. Och det var en intressant upplevelse att, längst bak i salongen, beskriva publikreaktioner för regissören Mette, som ju är döv: ”Mycket skratt nu! Det där var det bara några som tyckte var roligt…Ojojoj, koncentrerad tystnad nu…”. Första föreställning imorgon klockan elva.

Fredag 11 februari. Gymnasiepubliken kommer!
En väldigt speciell dag. Första gången i Sverige som en föreställning för döva ungdomar är en föreställning om döva ungdomar. Och författare är lilla jag, hörande, knaggligt teckenspråkskunnig, trettio år och med tre veckors research i ryggen. Hur fan skulle det gå? Hur skulle grabbarna från Tullängsskolan reagera på att de ganska töntiga huvudpersonerna sägs vara från just deras skola? Hur skulle den arga monologen om att ”om allt går åt helvete kan ni ju alltid bli förtidspensionärer istället” tas emot? Det är skitlätt att stå för sina små provokationer framför datorn, men precis innan föreställningen drog igång kändes isen väldigt tunn. Tuffare är jag inte.
   Vartenda skratt blev som en nypa frisk luft. Och det var mycket av den varan under första föreställningen, varvat med koncentrerad knäpptystnad. Särskilt kul var jubelreaktionerna på det ”unga” språket – snabbt, slängigt och med mycket slang. Slang är ju en livsfarlig färskvara (ingenting blir så fel som att försöka vara otroligt samtida och missa med ett halvår), men uppenbarligen hade ensemblen prickat rätt. Inte min förtjänst, mitt manus är ju skrivet på en slags teckenspråkanpassad svenska. Teckenvalen står ensemblen för.
   Eftermiddagens föreställning blev allvarligare och lite tyngre, men i det också mer modulerad. Och så fort ljuset tändes satte diskussionerna igång. Jag är väldigt stolt idag. Vi har en föreställning, riktad till en mycket speciell målgrupp, som kommunicerar som den är tänkt att kommunicera. Och det häftigaste är att Världens största fest faktiskt kommer att ses av varenda döv tonåring i det här landet.
   Åker tillbaka till Stockholm imorgon bitti. På måndag börjar något slags riktig vardag igen. Har några intervjuer till i nästa vecka, men sen ska väl det mediala intresset klinga av också. Sen blir det jag och datorn och tröskeln, dag efter dag, inte bara punktvis. Blir rätt skönt, om inte annat så för att ha lite marginaler för improduktiva dagar.
   Men ikväll ska jag på min andra premiärfest på en vecka. Herregud, det är inte klokt…

Detta var sista sidan vi fick loss ur Duus Dagbok. Men håll tummarna för att arbetsdisciplinen segrar och inte den hotfulla skrivkrampen får honom i sitt grepp, så att en ny Duuspjäs ser dagens ljus inom kort. För då lär vi garanterat nämna hans namn igen.