En ”skämmerska” får människor att skämmas med sin blick, och erkänna begångna brott. Hon kan också se den oskyldigt anklagades oskuld. Hennes ögon är med andra ord ett sanningsserum. Men hur går det när hon möter en tvättäkta psykopat, som inte har en skamkänsla i hela kroppen?
Lene Kaaberbøls saga Skämmerskans dotter utspelar sig i samma fantasymedeltid som exempelvis Astrid Lindgrens Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta. Här finns alkemister, drakar, borgar och fängelsehålor, ja till och med en drakdödare.
Som ramhandling fungerar en dynastistrid och ett ouppklarat furstemord, vilket flickan Dina löser med sin speciella gåva. Det är hon som är skämmerskans dotter och lärling. Men som i alla folksagor handlar det förstås egentligen om att finna sin väg i livet, skilja gott från ont och använda sin magiska gåva i det godas tjänst.
Månteaterns dramatisering och uppsättning är scenografiskt stiliserad, med mörka tygskärmar som enda dekor. Draken är lyktor i rökmaskinsrök, men suggestionen är kraftfull nog ändå. Till den bidrar också trolska musikslingor på basklarinett.
Det är bitvis lite kusligt, men knappast mer än vad publiken – från nio år och uppåt – klarar av. Värre är det när pjäsen stundtals blir lite väl mycket berättarteater med långa replikskiften. Då sviktar publikens koncentration en smula. Men återställs snabbt av fysiska och dramatiska scener: klassiska sådana som rymning, flykt, tillfångatagande och slutstrid.
Dinas gåva väcker rädsla och blir därför ett stigma som ger utanförskap. Men allt slutar givetvis lyckligt. Den onde furstepretendenten oskadliggörs och Dina finner en vän. Någon som kan se henne i ögonen utan att skämmas. Med andra ord en god och pålitlig människa.
Månteaterns uppsättning är ett drygt timslångt äventyr för alla stora och små barn som gillar riktiga sagor, och Emma Sildén som Dina, Tony Lundgren som den onde tronpretendenten och Magnus Nylander som retoriskt käftslängd alkemist gör fina rollgestaltningar.
Loading ...
