En farfar vid namn Alex Andersson (Iwar Wiklander) har fått ett hemligt meddelande av sitt barnbarn. Han måste ”kliva in” i det dataspel som hon har spelat och leta reda på en Karl Horland (Carsten Bjørnlund) som ska få meddelandet.
Väl inne i spelet möter han ett gäng karaktärer: machomän, en karriärkvinna och en knullmaskin till kvinna. De visar sig sedan alla egentligen vara några helt andra där bakom skärmen, föga förvånande.
Men Alex är en sympatisk äldre herre som inte riktigt förstår sig på varken dataspelets teknik eller att i spelet är ingen vad den synes vara.
När Karl Horland väl är funnen visar han sig vara en rätt osympatisk dansk (som i och för sig inget hellre vill än att bli svensk för att få ”slänga en pastellfärgad cardigan över axlarna” och tala med empatisk röst) och föreställningen mynnar ut i en thriller: vad är det för meddelande och vem har egentligen rätt att få det?
Pjäsen Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor skulle ha kunnat bli ett intressant inlägg i den gamla debatten om skapandet av kön, genus och identitet.
Men den lyckas inte debattera varken det eller den spelverklighet som är mångas parallella verklighet i dag – en fascinerande värld som med rätta ska ta plats också på en teaterscen. I stället blir det en slarvig teaterskiss som inte verkar kunna bestämma sig för varken bu eller bä, hit eller dit.
Nikolaj Cederholm, som står för manus och regi, är kanske mest känd från den legendariska Köpenhamnsbaserade teatergruppen Dr Dantes Aveny. I Uppsala kommer han troligen inte att bli legendarisk efter denna för teatern specialskrivna pjäs. Det är helt enkelt inte bra teater, inte ens dålig teater gjord med hjärta.
Det bidde bara en pastellfärgad cardigan som inte säger något om sin ägare och som gör att även skådespelarna – som ingen skugga ska falla över i övrigt – blir lika intetsägande som vilken cardigansnubbe med empatisk röst som helst.
Loading ...
