De biennaldeltagare jag samtalat med var mer tillfredsställda i år än tidigare. Därigenom kan man säga att Biennalen avspeglar att dansen idag befinner sig i stark medvind.
Att dansen, genom sin position som en i många avseenden gränsöverskridande konstform, också har en stark medvetenhet om samtidsdebatten framgick av den ambitiösa seminarieserien.
Mångkulturåret hade också satt avtryck i programmet, såväl i föreställningar som i seminarier. Men det är i samband med det ”mångkulturella” jag börjar känna mig tveksam.
Det som fick mig att börja tänka var när ett av Biennalens ”mångkulturvittnen” undrade varför man inte som invigningsföreställning gett Jens Östbergs Avelsland, ett nytt verk som attackerar rasismens kärna. Ett annat av mångkulturvittnena påpekade det förutsägbara i vad som visades på utomhusscenen på Götaplatsen utanför Stadsteatern och inne på Stadsteaterns stora scen.
Biennalen fortfarande intern
Det talades mycket om dansens företrädares ansvar att se till att ”de mångkulturella” får del av danskonsten. Själv ogillar jag ordet ”mångkultur”, det finns något som kallas kultur, kulturen ser olika ut beroende på var man befinner sig i tid och rum. (Sett i ett historiskt perspektiv är den västerländska kulturens dominans löjligt kort.) Jag tycker att det vore bättre om man slutade betrakta den stora grupp (som inkluderar många ”infödingar”) som inte känner sig hemma i finkulturen som underprivilegierade. Istället borde man inse att denna grupp, om de kan motiveras att bli publik och utövare, kommer att stärka dansens position. Kanske är det rentav så att dansen behöver dem mer än de behöver dansen?
Och det är väl också den kritik jag kan känna mot Dansbiennal 2006 att den riktade sig väldigt mycket inåt mot branschen och inte på allvar bjöd in sin publik.
Loading ...
