På Teater Västmanland bor Edward Albees dysfunktionella makar George och Martha i en modernistisk dröm till betongbunker, Yasuragikomplett med österländskt vindspel som dörrklocka. En trappa leder upp och en trappa ner – till lustgård och inferno kan man tänka.
Men medan eventuella förlustelser i övre planets sovrum förblir osedda görs innehållet i nedervåningens barskåp desto synligare. Whisky och cognac är katalysatorer för helvetiska krafter på världsdramatikens mest berömda efterfest.
Jodå, till att börja med är det lika bra drag i replikerna som i det berusade gänget på scenen. Maria af Malmborg spelar Martha med vulgära borderlinetendenser medan Tomas Tjernelds George serverar lika eleganta drinkar som cynismer till svar på hennes bitska ironier. Katt-och-råtta-leken blir komplett när deras unga gäster kommer på besök.
Anna Fahlstedt är klumpig som en skolflicka, med ögontics och opassande skrattanfall. I sin gula ballongklänning och med omtalat breda höfter är hon kroppsligt mer än redo för graviditet, men hennes instabila psyke spyr ut alla eventuella spår av liv innan de ens fått fäste.
Carl Johan Öström gör den unge biologen till en akademisk påläggskalv, mycket välkammad och mycket potent. Medan hans hustru är för packad för att drabbas av värdparets verbala mobbing försöker han stå emot, men tvingas se sina formidabla övermän i Martha och George och deras fullkomliga frossande i perversa elakheter.
Regissören Olof Hanson har gripit sig an Albees klassiker med spänst och humor. I ett försök att spränga gränsen mellan scen och salong låter han vissa repliker riktas ut över rampen, som för att bjuda in publiken till scenens livslögner och charader.
Trots det är det med en märklig distans jag betraktar scenverklighetens långa natts färd mot morgon. En bit in på småtimmarna, när det börjar bli dags att titta djupt mot botten av flaskan, är det märkbart att Albee är ensemblens överman vad gäller såväl textekvilibristik som svärta.
Loading ...
