Lyssnandets betydelse är starkt manifesterat i festivalens inledningsföreställningar, Unterhaltung av Claudia Molitor, Pascal Jardry och Anna Koch samt Ljudkoreografi/Arkitektur av Melo. I båda föreställningarna skapar ljuden illusioner av osynliga skeenden, som publiken kan välja att ta till sig eller avvisa. I möjligheten att ifrågasätta ligger skillnaden mellan hörselintryck och synintryck. Synintrycken kan inte förnekas, men ljudet kan alltid tolkas. Har jag hört rätt? Seendet formar upplevelsen av rummets form men rummets form skapar upplevelsen av ljudet. Det ljud som dominerar först när något är (nästan) utom synhåll.
Ett annat intressant kriterium är att Weld, enligt festivalprogrammet, valt ut artister som har intresse ”för former av publikt deltagande byggda på omhändertagandets princip”. Och visst blir publiken omhändertagen. I festivalens öppningsverk Unterhaltung har till exempel taket i minitrappuppgången, där verket visas, höjts för att publiken inte ska känna sig klaustrofobisk.
Däremot är det upp till publiken att själv skapa mening i föreställningen, i vilken aktörerna låter och lyser bakom en fond uppbyggd i tjockare och tunnare papper, en charmerande naiv hemsnickrad miniteater. Minidramer som innehåller såväl komik som dramatik avlöser varandra tills en reva öppnas och en miniatyrversion av föreställningens partitur matas ut. Ett fint minne av en tankestimulerande föreställning, väl värd att upprepas.
Upprepats har redan Ljudkoreografi/Arkitektur, på Weld såväl som på annan plats. Men trots att jag upplevt föreställningen tidigare är denna version helt ny för mig. Återigen en manifestation av ljudminnets svagare position. Kan man minnas hur ljud distribuerats i en lokal på samma sätt som hur den har sett ut? Några kanske kan det, men sannolikt inte de flesta. När jag sitter med ögonbindel i samma lokal men på ett annat sätt får jag en helt ny upplevelse av ljuden omkring mig. Och jag känner mig vilsen.
Almost out of sight på Weld pågår 11-28 oktober. Hela festivalprogrammet hittar du här.