Hur sätter man år 2014 upp en scenversion av det otroligt manliga äventyret i Jules Vernes roman från 1870 om fyra män på naturvetenskaplig världsomsegling? Det vill säga om man är en genusintresserad konstnärlig ledare på en av stans mest spännande barn- och ungdomsteaterscener.
Jo, självklart genom att låta rollfigurerna inte bara utforska havsdjupen utan även just manligheten. Kanske är det samma sak. I Carolina Frändes uppsättning sköljer temana in över varandra i en lek på stort allvar.
Resan under haven blir därmed en resa även genom olika förhållningssätt till tillvaron, genom friheten att kunna vara på flera sätt i olika situationer, identifiera sig med flera identiteter, oavsett vad man borde hålla sig till enligt normen. Det är också en resa genom de stora och djupa känslorna och rädslorna. Det skummar, fräser, fryser till eller kluckar av skratt när friktion uppstår mellan de fyra männen som befinner sig på ubåten Nautilus.
Den berömde professor Aronnax från Naturhistoriska museet i Paris och hans betjänt Conseil görs till en början som ett fnissigt par av Hans-Christian Thulin och Per Öhagen, som växlar roller i sin beroendeställning till varandra. Framför allt Öhagen är oemotståndlig i sin tolkning av betjänten som alltmer vågar utmana hierarkierna med fjollig pondus. Mattias Redbo låter den store valharpuneraren Ned Land kastas mellan alfahannevrål och orolig klaustrofobi, hetsig, känslosam, handlingsdriven och lite osäker inuti.
Och så Robert Fux som en blont syntfriserad kapten Nemo, i svart långrock med ondskefullt hög krage – och med en blankfin svart korsett under. Han är maktfullkomlig fångvaktare och mjukt kontaktsökande på en gång och Fux använder all sin talang för dubbelbottnat spel med humoristisk glimt. Temat om makt och underkastelse får en genialisk twist i en scen när allesammans leker hästar i en barnsligt upphetsad fantasi.
I stället för att göra det till ett problem att En världsomsegling under haven inte skulle klara sig ens till punkt ett i Bechdeltestet väljer Frände alltså att med intresserad blick problematisera och undersöka det som finns där. Samtidigt som uppsättningen får vara just det där obönhörligt spännande och svängande äventyret som fångade mig som barn.
Den huvudsakliga invändningen är att föreställningen blir för lång, det finns en del transportsträckor och mycket styrka hade vunnits av koncentration. Men till större delen är det ändå en rolig och mäktig undervattensunderhållning där Janne Tavares musik sveper in ubåtsrummets turkosgröna vattennyanser och sjösjuka fartygstapet i suggestivt blippbloppande eller havsmuller. Det är en hisnande effekt när vi förstår att det som Nautilus besättning ser när de storögt skådar genom ubåtens fönster ut mot det vidunderliga djupet … det är oss i salongen.
Loading ...
