Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa teater, har en osviklig känsla för vad som rör sig i samtiden. När han samkör den med sin nyfikenhet på vad som går att göra på en scen, brukar det bli spännande teater. Utopia 2012 är inget undantag. Uppsättningen är en oväntad brygd av droger, människor och framtidstro. Vem hade kunnat ana att en drogdiskussion skulle återföra de i Göteborgs så laddade gatstenarna till det de är ämnade att vara, nämligen hållbart byggnadsmaterial?!
Scenografen Ulla Kassius, Andersson pålitliga meddrivare i projekten, öppnar Backas stora svarta låda och återbrukar element från förr; golvkvadrater ekar The Mental states of Gothenburg och en rumsavdelande ram påminner om Lille Kung Mattias. På samma sätt återanvänder Mattias Andersson insamlingsmetoden för material. Tre sociologer har intervjuat göteborgare om droger. De dokumentära texterna blandar han med egna skriverier utifrån ensemblens arbete, samt en dos ur Thomas Mores bok Utopia från 1516. Så vidgar man perspektiven på Backa!
Konkretioner och symboliska dimensioner går hand i hand i Anderssons regi. Den öppna spelytan och borden med smink och rekvisita runt om. Allt återspeglas öppet. Genomlysning med hjälp av föreställande verklighet. Ändå så långt från pedagogteater man kan komma.
Skådespelarna förkroppsligar olika slags drogupplevelser i korresponderande scener. Ständig närvaro i rörelse. Hela Backagänget bjuder på lysande samspel och kvicka förvandlingsnummer. Både koncentration kring individen och myllande grupp. Göran Ragnerstams ensamme alkis, tungt isolerad bortom språket, mot rejvpartyts lätta gemenskap. Musiken har som alltid en drivande roll.
Ungdomarnas dansande rus växlar över till de vuxnas vinprovningar och whiskeyklubbar. Det finns många goda kålsupare. Och lika många sug som droger kan döva. Begreppet hög uppenbaras när Bahador Foladi och Ove Wolf fumlar runt uppe i scentaket.
Efter paus delas alla in i terapiringar för vittnesmål och ansvarsdiskussion. Som helhet blir Utopia 2012 mest intressant som fördjupning av teaterns medel och möjligheter. Idéutvecklingen om droger och rus når inte lika långt. Precis som för Mores Utopia är verkligheten kanske för krass.
I vilket fall måste vi ge plats för framtiden. Och i gemenskap bygga den med vad som finns. En trevande, poetisk start utvecklas till en euforisk karusell där framtidshoppet rullar in som en stor röd boll. En idé att glatt rusa vidare med.
Loading ...
