Öppningsscenen är en klockren scenisk käftsmäll. En påtänd rysk slugger (Jonas Bergqvist) pumpar frustande adrenalin med hjälp av allt hetsigare armhävningar, i bakgrunden ett avlägset discodunk och skrattande röster i ett angränsande rum. En äldre man (Lasse Fagerström) sitter med en bukett röda rosor och tittar avmätt på en grovkorning porrfilm som projiceras på scenens vita tygstycke.
Det är en upptakt som lovar nerv, spänning och fantasifulla sceniska lösningar. En scen som, i likhet med Sofi Oksanens urstarka berättelse (som ursprungligen var en pjäs innan den blev hyllad bok), utspelas på en mängd olika plan samtidigt.
Men där Oksanen väver en intrikat bild av 1900-talets Estland genom att skickligt röra sig mellan årtiondena, bjuder Åbo Svenska Teaters, Wasa Teaters och Riksteaterns gemensamma uppsättning av Utrensning – med undantag för ett och annat guldkorn som öppningsscenen – inte på några större dramatiska utsvävningar.
Här handlar det först och främst om att berätta en historia från A till Ö; en sorts naiv tilltro till att Oksanens berättelse är sig själv nog. Ljussättning som stämningsskapande element utnyttjas exempelvis endast i ett fåtal scener och scenografen Maria Antmans estniska huskuliss – timmerväggar med rinnande röd färg och söndertrasad socialistpropaganda – är onödigt statisk i sin fokusering på huvudpersonens Aliide Truus kommunistiska förflutna.
Skådespelarna är alla duktiga, inte minst Janina Berman ger en lyhörd hudlöshet till den åldrande Aliide Truus utsatthet, men det hettar aldrig riktigt till i samspelet på scenen. Jag saknar Oksanens språkliga sprängkraft, en spänstighet i dialogen. Och jag saknar Oksanens drömska anslag. Eero Paalanens dova cellotoner är ett välkommet inslag men det hade behövts mer.
Ingen historia berättar sig själv. Inte ens en så stark historia som Sofi Oksanens. I Peter Snickars regi blir denna fantastiskt mångbottnade berättelse om förtryck och förtryckare inte mycket mer än en dussinthriller. Spännande, visst, men knappast minnesvärd.