Stärkande tuggmotståndSven Lindqvists bok Utrota varenda jävel har blivit en snygg och irriterande grupperformance framförd av fem kostymkaraktärer och en fiol Foto: Linn Sandholm
Recensioner [2007-10-29]

Stärkande tuggmotstånd

Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, dramatiserad av Kajsa Isakson och Fanny Boëthius
Scen: Stockholms Stadsteater, Skärholmen
Ort: Stockholm
Regi: Kajsa Isakson
Scenografi: Anja Rühle (även kostym)
Ljus: Pekka Hellsten
Mask: Patricia Svajger
Medverkande: Lars Bringås, Clara Norman, Richard Sseruwagi, Jörgen Thorsson, Hadrian Prett/Olof Misgeld
Länk: Stockholms stadsteater


Ett skarpt strålkastarsken flödar rakt ner på den svarta scenen och den kostymklädda mannens hjässa. Ljusstrålen visar sig vara sandkorn som rinner i en strid ström från taket, snyggt och irriterade. Så skulle man även kunna karaktärisera Kajsa Isaksons uppsättning av Sven Lindqvists Utrota varenda jävel.

Kajsa Isaksons känslighet för ljud och rörelse präglar även denna, hennes andra uppsättning på Stadsteatern. Precis som i Skuggfåglarna från i våras förstärks ett allvarligt och starkt närvarande tilltal av koreografisk och musikalisk medvetenhet.
   Men detta är ett helt annat textmaterial. Författaren Sven Lindqvists bok om rasismens ideologi, Utrota varenda jävel från 1992, har med några nutidstillägg dramatiserats till audiovisuellt koncentrerad essäteater. Fem personer i likadana svarta kostymer och som alla heter Sven (Lars Bringås, Clara Norman, Richard Sseruwagi, Jörgen Thorsson, Hadrian Prett) utför den som en förtätad entimmes gruppföredragsperformance. I farten modellerar de geschwint om Skärholmenscenens svarta kub – träluckor skapar hål, gömmer rekvisita, bildar i ena stunden ett föredragspodium och i nästa en typsvensk uteplats med gräsmatta, grillning och färgglada Foppatofflor.


Ambitionen är uttalad: att förstå rasismens historia för att motverka dagens främlingsfientlighet. Men i valet om hur man får publiken att från en scen förstå Lindqvists text har Isakson satsat på motsatsen till att förklara och förtydliga. Och denna störningens pedagogik där ingen bryr sig om ifall man hänger med – textfragment blandas i lager med en retsam folkmusikfiol och isolerade dansrörelser som ibland säger något helt annat – fungerar alldeles utmärkt. Man har tagit fasta på bokens ord om att vi redan vet tillräckligt: ”Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Och lämnar oss helt enkelt med texten obehagligt intryckt i kroppen och uppgiften att själva dra de där slutsatserna.


Det är tungt. Och inte förvånande att den unga tjejen bredvid mig skruvar sig och viskar ”Jag förstod INGENTING” till sitt sällskap under applåderna. Det här blir något att bita i för de lärare som ska använda pjäsen i undervisningen. Men förhoppningsvis är tuggmotståndet styrkan. Och lyckas ensemblen tajta till sig än mer än på premiären – det här är teater som bygger på rytm och tajming – så kommer de att få föreställningsbetyget att svänga upp till en fyra.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare