Ringaren i Notre Dame är ”förverkligandet av romantikens historiska drömmar” har någon sagt om Victor Hugos gotiska roman från 1831. Sedan dess har historien om Quasimodo, romflickan Esmeralda och den notoriske ärekdiakonen Frollo förstås genomgått många förvandlingar, inte minst i Disneys animationsverkstäder.
Så mycket historisk romantik blir det heller inte i Moomsteaterns musikalversion av berättelsen. Scenografi och regi inbjuder inte till det. I synnerhet inledningen blir skrikig och rörig, i stället för att etablera spelplats och stämning. Till skrikigheten bidrar scenografin, plastigt lackrött, eller är det kanske kardinalrött: mycket långt från den gotiska katedralens ljusdunkel och rymd. Scenografen Elisabeth Åströms och ljusdesignern Hans C Roupes estetiska val känns inte alldeles välmotiverade.
Moomsteatern brukar hitta historier som skildrar utanförskap kontra likaberättigande och tillhörighetskrav. Det vill säga tematisera Mooms egen existens. Här ligger betoningen på hur följet av trashankar och gyckare invid katedralen stöter bort den som är ännu fattigare, ännu mera avvikande från normen och ännu mer skyddslös, den puckelryggige ringaren. Pierre Björkman, Moomsteaterns äldste och mest älskansvärde skådespelare, gör en väldigt godmodig Quasimodo. Jan-Erik Sääf har komponerat musik med Balkaninslag, många av sångerna har suggestiv rytm och fina omkväden som fastnar lika lätt som någon gammal Björn Afzelius-låt.
Skådespelet blir bättre och bättre ju längre föreställningen pågår. Jörgen Darfeldts Frollo blir lite mindre en högljudd, övertydlig boss och lite mera en demoniskt dubbeltydig maktmanipulatör. Poängen med Mooms uppsättning av Ringaren i Notre Dame är nog att hela teatern är karnevalisk, vänder upp och ner på etablerade makt- och smakhierarkier. Dessutom är Esmeraldas get Djali (Frida Andersson) väldigt rolig.
Loading ...
