Utvandrarna på Regionteatern Blekinge Kronoberg

Det är som om den tidigt inympade Moberg (åtminstone på många av oss “gamla” svenskar) skapat ett slags gestaltningsmässig förförståelse. Språngbrädan finns redan, det är bara att hoppa. Och landa i en nutida historia som för mig som individ är lika oupplevd som emigrationen till Nordamerika på 1850-talet. Men där det fantastiska inträffar att Kristina (Suzanna Santrac) och Karl-Oskar (Iso Porovic), Robert (Peter Perski) och Arvid (Helena Thornqvist), Ulrika (Mina Azarian), Elin (Elmira Arikan) och Danjel (Ali-Reza Modjallal) kommer mig till mötes tvärs igenom litteraturens, tidens, geografins och språkets barriärer.
   På scenen pratas svenska, bosniska, ukrainska, ryska, persiska, engelska och inget kunde kännas mer provocerande självklart. Det säger mycket om Moberg (tror jag), men ännu mer om Farnaz Arbabi och teamet kring de nya Utvandrarna.
   Bearbetningen kunde ha gjorts enklare – och mindre kraftfull. Arbabi och dramaturgen Lena Fridell kunde ha vänt på kuttingen, bytt namn, plats och tid, men i övrigt låtit en komprimerad handling och iscensättning surfa på de Mobergska vågtopparna. Hade säkert funkat, men solklart mer intressant när man istället valt att rensa skeendet, lösa upp intrigen, koncentrera och frilägga ordens autenticitet (förstärkt av projicerade översättningsslingor) och berättelsens allmängiltighet. Ljuders socken ÄR ju trots allt världen. Den som tvingar iväg, och som tar emot, eller snarare, inte tar emot.
    En brysk och trovärdig föreställning. Innerlig och vemodig. Djärv och gripande – en mäktig knuff in i verkligheten.