Med plommonstopen på sin rätta plats sätter Rick Cluchey upp sin gode vän Samuel Becketts I väntan på Godot på Helsingborgs stadsteater. Cluchey åberopar ett handskrivet manuskript han fått motta ur mästarens hand, en enligt uppgift reviderad version från så sent som 1984.
Scenrummet, som designats av avgående teaterchefen Karl Dunér, är djupt i sin enkelhet, skönt i sin stramhet. Golvet är gråvitt som en saltöken, vägen är två antydda hjulspår, trädet ovanligt smalt och renskalat. Luffarparet Vladimir och Estragon bygger i någon mån på komikerrutinen straight man, funny man, och här är Vladimir (Jörgen Düberg) ovanligt straight medan Dan Kandell snarare betonar Estragons kinkiga behov av beskydd och tröst.
Visst finns här komik, men uppsättningen tycks vara för vördnadsfull för att låta den blomma ut. Spelet är stundtals stiliserat, med mim och rytmiska markeringar. När Pozzo (Michalis Koutsogiannakis) äter kycklingklubba följer och härmar den svältande Estragon hans munrörelser. Rytmiseringen återkommer när Estragon dansar till Luckys (Tobias Borvin) maniska ”tänkande”.
Det görs ovanligt stor fysisk affär av Vladimirs prostatabesvär. Första aktens Pozzo gör Koutsogiannakis till en upphetsad och aggressiv tupp, medan det för en gångs skull tydligt betonas att Lucky är väldigt gammal. Den för vissa feminister förgripliga repliken ”Kvinnan föder gränsle över en grav” har modererats till ”Dom föder gränsle över en grav”.
Stiliseringen, musikaliteten och förhöjningen av vemodigt poetiska partier gör till sist att Clucheys och Dunérs Godotversion mest accentuerar de sakrala och rituella dragen. Pojken, Godots budbärare, sjunger fram sina repliker som en ängel. Det är rörande vackert, tillit fastän ingen förstår Guds/Godots vägar, när månen går upp i fonden och Vladimir och Estragon fattar varandras händer.
Loading ...
