Man kan inte beskylla Bellinis opera La Sonnambula (Sömngångerskan) för att vara ett dramaturgiskt mästerverk. Det vore att ljuga. Handlingen är enkel, för att inte säga banal. Dramatiken får helt enkelt stiga åt sidan för skönsången – för Bellinis musik är rena festen för örat.
Och så blir det också på Malmöoperans stora scen. Sångarna briljerar mer med sina sångkonster än det sceniska agerandet. Vilket är synd då det sker på bekostnad av trovärdigheten. Den tvålfagre morsgrisen Elvino (César Augusto Gutiérrez) känner sig djupt kränkt då hans blivande hustru Amina (Kristina Hansson) under en av sina nattliga sömngångarpromenader råkar hamna i en annan mans sovrum och lägga sig hans säng. Gutiérrez har en smidig lyrisk tenor, det han förlorar i det sceniska agerandet tar han igen desto mer i det vokala. Hansson gör sömngångarscenen till uppsättningens vokala höjdpunkt. Basen Kristjan Mõisnik ljuder förträffligt i rollen som Greven som får det oväntade, nattliga besöket.
Regissören Marianne Mörck, som tidigare satt upp hyllade operaföreställningar, bland annat Turandot och Aida, återvänder här till Malmöoperan med en stram uppsättning av Sömngångerskan. Det är en vacker uppsättning men utan dramatisk nerv, sångarna och kören får här mer agera färger på en tavla än människor av kött och blod och de placeras ut på den stora scenen i snygga positioner vilket resulterar i att de varken vet vad de skall göra eller åt vilket håll de skall titta.
Abelardo Gonzalezs svala scenografi med rena linjer för tankarna till både det drömska med sina stora fallande tygsjok och till nordisk inredningsdesign. Snyggt? Javisst! Tråkigt? Tyvärr. Men ser man på de olika scenerna som vackra, tonsatta tavlor blir det ändå till en njutbar upplevelse.
Loading ...
