Virpi Pahkinens koreografi till det trettio minuter långa dansverket Fold är skapad för att reflektera konstnären Berit Lindfeldts skulpturer som ställs ut på Liljevalchs konsthall. Verkets namn syftar på engelskans ord för att vika, vilket är tydligt främst i det solo som Pahkinen själv inleder föreställningen med. Ensam utforskar hon formerna hos Lindfeldts skulpturer. Vissa av dem syns tydligt i dansens rörelser, till exempel skulpturen Sol som påminner om en solfjäder i betong. Pahkinen viker ihop sina kroppsdelar, varje led innebär en möjlighet. Vecklar upp, sträcker ut, för att sedan skapa en ny form. Mina tankar förs till att vika papperstranor. Hennes händer är som svannackar, vackert böjda. Eller som vingar när de rör sig.
Designern Diana Orvings kostym passar verket väl och tillför ytterligare en dimension till rörelserna. De svarta plaggen följer kropparna. De uppslitsade sidorna ger plaggen form och svarar även de mycket fint mot skulpturerna. Veckade former, det organiska. Ibland som revben, en bål tömd på sina lungor. Ett kadaver som ruttnar i starkt solsken.
Som publik får vi gå mellan olika rum och förflyttningen innebär att man tillåts förnimma skulpturerna runt omkring. Vissa passerar i ögonvrån men en som stannar hos mig är en del av en djurkäke med tänder. Den är våldsam där den vilar tyst på en piedestal.
Fredrik Quiñones energiska dans tar vid efter Pahkinens. Hans rörelser är inte lika följsamma, mer explosiva och de två kontrasterar varandra fint. Fold avslutas med att de båda dansar tillsammans och när detta sker finns en stark spänning mellan dem. Deras blickar är fästa i varandra och deras rörelser är exakta. Den suggestiva musiken mullrar, knarrar och går i vågor. Fågelläten, djurläten och plötsligt tillsammans är de båda dansarna på jakt. Armarna spänns upp som om de höll i pilbågar. Rörelser kastas ut som fiskespön. Två fingrar som mäter ut punkter i rummet. Dansen blir allt mer djurisk.
Det är en ritual där det plötsligt är svårt att avgöra vad som sker. Jägaren blir den jagade, blir djuret. Slits däremellan. Även om Pahkinen och Quiñones är samspelta och harmoniska tänker jag osökt på ett youtube-klipp med Werner Herzog när han står i Amazonas regnskog och pratar om djungeln. Om hur obscen och våldsam den är, hur den äter och kväver. Den enda harmonin som finns där enligt honom ”Is the harmony of overwhelming and collective murder” och för en kort stund har jag en känsla av att vi befinner oss i en djungel och inte i Liljevalchs stilla salar.
Loading ...
