På tv är det helt tveklöst två yrken som intresserar regissörer av serier med ambitionen att hålla adrenalinet på högsta nivå hos oss tittare. Jag talar förstås om polis- och läkaryrket. Senaste svenska storsatsningen på området är kanal 5:s ”Brottsvåg”. Det verkar som om vi inte kan få nog av kala polishuskorridorer, slabbiga kaffemuggar, macho-chefer, hunsade kvinnliga poliser som får ta skitjobben, skottskador och rättegångar.
När det gäller läkarserier ligger förmodligen TV3:s ”Cityakuten” på topp när det gäller hög puls. Här ramlar det in svårt skottskadade människor i parti och minut, alla dödligt sårade så att sjukhusets samtliga extra-läkare får tillkallas. Den mer tama svenska versionen med namnet ”Vita lögner” på samma kanal bjuder på lika delar dramatik i sjukhuskorridorerna som på hemmaplanet där intrigerna slår ut varandra.
Jag frågade en gång min man varför det nästan aldrig görs någon tv-serie om exempelvis journalister. Han skrattade överseende och tittade förvånat på mig innan han informerade mig om att det är liksom inte så mycket dramatik i en journalists vardag. Han målade snabbt upp en trolig scen för en sådan serie som skulle visa ryggen på en journalist som sitter böjd över sin dator och knackar och knackar på tangentbordet. En timme senare skulle han eller hon resa sig upp för att koka en kopp kaffe för att sedan sätta sig ner igen och knacka ner ytterligare ett par rader på sin artikel. Min man är själv läkare.
Vad vill jag nu säga med detta? Jo, jag brukar fundera på varför dramatik i verkligheten, dramatik på tv och dramatik på teater skiljer sig åt så markant. Att skildra en av de mest dramatiska ögonblick en människa kan uppleva i verkligheten – exempelvis som att föda barn – har jag svårt att se skildrat i sin exakthet på scen, men i en tv-serie som ”City-akuten” är sådan dramatik helt på sin plats. På scen skulle snarare födelsen skildras på det psykologiska planet. Eller ta ett program som ”Vem vill bli miljonär” på TV4. Hur skulle ett sådant frågeprogram te sig som teater? Själv tycker jag att känslan av vad som är dramatik borde vara densamma oavsett forum för den, men på teater ser alltså dramatiken helt annorlunda ut än i både verkligheten och på tv. Jag skulle vilja påstå att dramatik på tv skildrar en yttre dramatik medan dramatik på scenen skildrar den inre dramatiken. Lite grovt kanske man också skulle kunna påstå att det handlar om populistisk dramatik kontra intellektuell dramatik, vad det nu innebär. Eller ska jag kanske uttrycka det dramatik i realtid kontra dramatik i obestämd tid. Varför ter sig dramatiken så olika? Har du något svar?
Hej från din redaktör
Loading ...
