Vad man skrattar åt i Ho Chi Minh City

Det finns många lönndörrar till förståelsen av människor. Den franske filosofen Henri Bergson såg skrattet som en sådan. Han menade att vi ser vårt samhälles värderingar speglas i det vi skrattar åt. Inför beteenden och företeelser vi finner främmande reagerar vi ofta med ett skratt – om vi inte blir upprörda. Varför skrattar vi åt mannen som passerar på gatan med en så speciell gångstil? Därför att han går annorlunda än vad vi förväntar oss. Detta skratt, menade Bergson, är en sorts bestraffning. “Rätta in dig i ledet!” I skrattet samlas de många mot den enskildes brott mot normen.

Tragedi plus tid
En annan definition på det komiska ger Alan Alda i rollen som kommersiell TV-producent i Woody Allens film Små och stora brott. “Komedi” säger han, “är tragedi plus tid.” När Kennedy blev skjuten var det tabu att skämta om det. Men med tiden började stå-upp-komiker med sitt osvikliga sinne för skrattets mekanismer att väcka kittlande reaktioner hos publiken med överskridelser mot tabut. Som man i Sverige på senare tid kunnat höra hädiska skämt som anspelat på tragedier som Estonia och Palme-mordet. (“Men bortsett från det, fru Palme, vad tyckte ni om filmen?”) Fenomenet är förmodligen ett naturligt steg i bearbetningen av en sorg eller en chock. Inte minst Freud var noga med att påpeka allvaret i botten av ett skämt.
Jag gav mig ut på jakt efter skrattet i Vietnams huvudstad Saigon, eller Ho Chi Minh Staden, som det heter numera. I själva verket behövde jag inte leta länge. Få befolkningar i världen torde vara så förtjusta i att skratta, och ha en sån talang för utvinna ett skämt ur ett kort möte med en främling. Det är svårt att värja sig mot detta oförfärade sinne för humor inför livets ofta hårda villkor i Vietnam.

Vad är humor?
En av landets populäraste aktriser heter Hong Van. Hon har stått på teaterscenen i tolv år, och kommer ofta på tal när man frågar efter någon som får folk att skratta i Vietnam. Jag träffar henne på ett av stadens tusentals små trottoarcaféer, som oftast bara består av några låga färgglada plaststolar och en vagn med hjul där drycker och lätta måltider utskänkes.
Hong Van har en regissörsutbildning i botten, med fem år bakom sig på Saigons teaterskola Nghe Thuat San Khau 2. Där studerade hon metoder från välkända namn som Stanislawski och Brecht. Privat är Hong Van en blyg kvinna med ett flickaktigt leende, och lite försiktig framtoning. När hon inte spelar i TV uppträder hon på Saigons mest välrenommerade teater på Vo Van Tan Street 5b, för närvarande i en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i en vietnamesisk tappning. Liksom många andra komediskådespelare uppträdde hon förr på musikscenen, mellan olika sångframträdanden. Detta är den vanligaste scenen för stå-upp-komik på vietnamesiska, en snabb form som förfogar över lite tid och därför måste hitta publikens skrattcentrum direkt.
“Kan man från teaterscenen skämta om vad som helst i Vietnam?” Hong Van ser först oförstående på mig, så jag tillägger för säkerhets skull: “Politik till exempel.”
“Varför skulle folk skratta åt politik?”
“Sex då” försöker jag. “Kan man skämta om sex?”
“Nej, det är inte lämpligt.”
“Vad skulle du säga att folk gärna skrattar åt? Vad är tacksamt att skämta om?”
“Folk skrattar när jag lyckas visa dem själva på scenen, när jag får dem att känna sig delaktiga i handlingen.”
Bredvid vårt bord står Hong Vans vita moped, en Honda Spacey, och tycks otåligt vänta på att komma iväg. Jag ställer uppenbarligen fel frågor, rycker förgäves i den där lönndörren till skrattets kammare, som Bergson menar skulle blotta ett samhälles konturer. Jag frågar i stället varför det är viktigt att skratta, och berättar att vi i Sverige brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Hong Van ler.
“I Vietnam säger vi att ett skratt uppväger 10 vitaminpiller. Det är nog inte så annorlunda här.”

Dåligt rykte
Följande kväll beger jag mig till den folkliga komediteatern San Khau 135 på Hai Ba Trung Street. Här har jag redan varit ett flertal gånger och det brukar vara en hög stämning. Bredvid parkeringen bakom teatern står denna kväll en grupp ungdomar i vita dräkter och tränar Kung Fu i skenet från gatlyktorna. Föreställningen ska börja klockan åtta men kommer igång först en timme senare, för att salongen ska bli ordentligt full. San Khau 135 är en liten teatersalong fylld av olika höga metallstolar med orangefärgade plastsäten. Folk i alla åldrar anländer med tilltugg som chips, sura karameller, och torkad bläckfisk. Här och där syns röken av en cigarett slingra sig upp i strålkastarskenet, trots rökförbudet.
En föreställning på San Khau 135 består av olika scener – sketcher. Varje kväll ges ett tiotal olika sketcher och hela föreställningen varar i ungefär två timmar. Det spelas med enkla medel; en naken scen med lite rekvisita och ingen direkt ljussättning. Skådespelarna har varsin mikrofon, sina röster och sina kroppar.
Bland mindre “seriösa” kretsar har teatern ett lite dåligt rykte. Hit kommer folk för att skratta, inte från hjärnan, utan från maggropen. Men föreställningen är som en skrattspegel av livet på gatan utanför. Det är den oroliga familjefadern som förföljer sin dotter utklädd till ett träd för att övervaka hennes möte med pojkvännen. Det är den fåfänga exilvietnamesen som återkommer till sitt hemland med pengar i fickorna, som slänger sig med amerikanska uttryck, och som glömt av sitt hemlands koder. Det är den sinnessjuka patienten som tror sig träffa sin läkare, som i själva verket själv är patient. Det är tiggaren, det är heroinisten, det är sångaren och det är advokaten, alla hinner de stöta ihop med varandra. “Folk skrattar när jag lyckas visa dem själva på scenen”, sade Hong Van, “när jag får dem att känna sig delaktiga i handlingen.” Under en afton på San Khau 135 hinner skrattet vandra runt bland publiken och röra vid alla någon gång.

Reklam roligt
Något som tycks väcka allmän förtjusning är det femina draget hos män, ofta med en homosexuell anstrykning. Här i landet är mans- och kvinnorollerna fortfarande starkt polariserade. Män ska inte gråta och får inte vara blyga. Kvinnor bör hålla en låg profil (vilket inte är detsamma som att de är uteslutna från viktiga poster). Vidare driver många av sketcherna med reklamen som redan fått en så stor plats bland den omåttligt TV-förtjusta befolkningen. Bitar ur reklam för bindor och schampo transplanteras och förlöjligas. Annars river snubblandet och felsägningarna – ofta med en sexuell dubbeltydighet – ner de största skrattsalvorna. Kanske är det till syvende och sist, för oss alla, dessa djurets frambrytningar ur människan – att vi inte förmår kontrollera våra kroppar – som är den snabbaste vägen till skrattet. Vi vill ett, men kroppen gör ett annat. I en populär TV-reklam för tandkräm bländas en man av en vacker förbipasserande kvinnas tänder och går rätt in i en lyktstolpe.
Det finns ofta en moralisk knyck i de ganska frispråkiga sketcherna på San Khau 135. En av de dråpligaste scenerna i kvällens föreställning slutar i ett oväntat tragiskt ackord som får publiken att skruva på sig osäkert. Modern som sökt ett gemål för sin casanoviska och heroinmissbrukande son får ett läkarutlåtande från sonens mönstring till militären. “Du har aids!” Ljuset släcks med ett högt skrik.
Jag sitter kvar en stund efter föreställningens slut och fogar ihop skärvorna från skrattspegeln på San Khau 135. Vad skrattar man åt i Vietnam? Frågan känns plötsligt så dum. Henri Bergson var en allvarlig man, och kanske är han inte den rätta guiden till humorns hjärta. Lika lite som en recension gör rättvisa åt en teaterföreställning, tycks en seriös studie kunna fånga skrattets väsen. Skrattet vill nog helst inte förklaras. Det är skratt för skrattets skull. Tio vitaminpiller, något som förlänger livet.