Våld på Teaterhögskolan

När Teaterhögskolan i Stockholm väljer att spela Våld som en av avgångsklassens elevuppsättningar får man tillfälle att på scen gestalta en av skådespelarkonstens centrala frågeställningar: maktförhållandet mellan betraktaren och den betraktade. Föreställningen börjar med ett skådespel i skådespelet. Siv och Bertil (Jennie Silfverhjelm och Johan Hallström) agerar sitt förhållande inför en betalande betraktare (Christoffer Svensson). Martin – en rik och mycket ensam man som hellre vittrar sönder inifrån av ödslig ensamhet än ger upp ett uns av sin frihet.
   I dramats första del framstår Våld som ett spel kring Siv och Martins trassliga relation som speglas och kompliceras genom betraktarens blick. Men så gör Tage entré, Martins psykiskt störda bror som spelas av Emil Almén med en glöd som får övriga aktörer att blekna en smula. Tage kommer in som den sanningssägande dåren, men också som en katalysator för känslor och begär som legat och pyrt under ytan. Gamla sår skrapas upp igen och i den blödande hudlöshet som uppstår finns också en möjlighet att välja annorlunda, att välja kärleken.
   Den danske succédramatikern Peter Asmussen låter Våld utspela sig i den kala källaren till de båda brödernas barndomshem – det hus där deras liv slogs i spillror innan det ens hunnit börja. Som en inre spelplats i själens nedre kretsar. Skådespelarna i Staffan Roos regi gör sina karaktärer till desperat sprattlande akvariefiskar som hur mycket de än kränger ändå inte kommer att kunna andas på land. Jennie Silfverhjelms Siv får som den enda kvinnan bära hoppet om förlösning i sin kropp, men värjer sig samtidigt mot den rollen.
   Våld är ett fascinerande litet drama om de ärrbildningar på själen som gör det omöjligt våga kärleken. Det är också ett rejält stycke att bita i för unga, hungriga skådespelare – ett tätt kammarspel med labila karaktärer, starka känslor och laddade hemligheter. En möjlighet som de förvaltar väl med stark närvaro genom historiens alla tvära kast, även om den jämnunga ensemblen gör att känslan av det här är just en elevföreställning aldrig riktigt lämnar lokalen. Ändå bjuder Teaterhögskolan på ovanligt tät och fängslande teater.