”Jag såg att du skrattade, men jag förstod inte vad som var roligt”, sa en man i Dansens Hus publik till en kvinna efter att ha sett Ina Christel Johannessons The Terror of Identification. Reaktionen var klockren för Johannesson hade gjort det som män gjort i alla tider: offentligt diskuterat det egna könets interna problematik utan hänsyn till om det andra könet fattar något. Men även om föreställningen bygger på kvinnliga särdrag, bryter Johannessen med det ”kvinnliga” genom att låta kvinnorna domptera publiken och göra häftiga moves, som Cilla Olsens tour en l’air – ett roterat hopp – en rörelse som ännu år 2005 verkar vara tabu för kvinnliga dansare.
Det var festligt att se Christina Tingskogs Verkar verkligt (17 – 26 februari) på Moderna Dansteatern tillsammans med en salong full av mellanstadieelever. Varje gång dansarna, två killar och två tjejer, tog i eller lyfte varandra steg spänningen i lokalen och killarna intill mig fnittrade hysteriskt.
Jag måste erkänna att det ibland är väldigt svårt att förstå varför koreograferna gör som de gör. Till exempel, varför insåg inte Ismo-Pekka Heikinheimo att han inte arbetade med dansmaskiner utan tjejer av kött och blod när han gjorde Turbulens – 45 minuter monoton rörelse– på Moderna Dansteatern (3 februari). Nästa gång kanske han borde satsa på industrirobotar från ASEA istället. Likaså undrar jag varför Jenni Kivelä inte låter sina spännande dansare gestalta det helgalna i helgdagen i Red-Letter Days (19 februari), utan tvingar dem att stå uppspetade och uttala en aldrig sinande ström av repliker som ihåligt klingade ut över Dansens Hus stora tomma scen.
Vissa saker kan man inte låta bli att älska, som nystartade dansgrupper. Att se deras första entusiastiska steg ger mig nästan moderskänslor och jag hoppas innerligt att det skall gå bra.
När det gäller Sveriges enda flamencogrupp, Compañia Danza Flamenca, var föreställningen Ilusión (4 – 12 februari) så övertygande att jag är säker på att dessa starka kvinnor med en skön attityd kommer att bli framgångsrika. Lite mer trevande känns SubSdanS som nog har en bit kvar. Men föreställningen 4 i en låda lovar (4 – 12 februari) gott för den utstrålade både värme och dansglädje. En stor eloge åt Teater Pero som öppnade sin scen för dessa grupper.
Apropå dansglädje, så var kombinationen koreografen Lena Josefsson och musikern/dansaren Robert Ngoroma i Rasande Rytmisk skälvande skör (15 – 24 februari) på Dansens Hus Lilla scen, en explosiv blandning av europeiska och afrikanska influenser som fick själen att slå frivolter. Men dansglädje kan också vara glädjen att uppleva ett komplext dansverk som man kan sysselsätta sig länge med efteråt. Rimasto Orfano (övergivet barn) av Emio Greco/PC på Dansens Hus (11 -12 februari) var en sådan föreställning. Det är som om Greco försöker vränga den klassiska baletten ut och in. Men tyvärr vågar han inte vända ut och in på balettens könsrollskonventioner, utan stannar vid en antydan – och jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om han hade vågat.
”Ångest – bra balett – sömnpiller”, så sammanfattade en man i publiken Kungliga Balettens program Eldfågeln (19 februari – 10 mars) på Kungliga operan – och jag håller helt med honom. Schakt, av Per Jonsson, är i sina bästa stunder ångestskapande. I denna version förstärks känslan av desperat utsatthet när Alexander Nikolaevs unga kropp rör sig fram och åter över torvsträngen, fångad mellan publiken och den stora kopparplåten i fonden av den stora mörka scenen som känns som en gravkammare djupt under jorden.
Ulysses Doves utsökta koreografi i Dancing on the front Porch of Heaven, också den på Operan, stimulerar de sex dansarna med Marie Lindqvist i spetsen att dansa på toppen av sin förmåga. Verket genomsyras av en ömhet och en känsla av andakt som reflekteras i Arvo Pärts Cantus som tolkas med stor lyhördhet av dirigent Graham Bond.
Sömnpillret, Eldfågeln, platsar inte tillsammans med de två övriga verken och det är obegripligt att man väljer att sätta upp den på nytt. Därtill är det mycket märkligt att man placerar Sebastian Michanek i Prinsens roll. Jag menar, det är ju inte så att Kungliga Baletten lider brist på duktiga manliga dansare. Att en rookie som Michanek – som helt nyligen genomfört sitt livs maratondans med nio föreställningar som huvudrollen i mastodontbaletten Peer Gynt – behöver tid för vila och återhämtning för att fortsätta att utvecklas i rätt takt skulle nog till och med en allsvensk ishockeycoach förstå.
Loading ...
