Först hörs bara hostattackerna. Efterhand syns scenen och en torftig, ranglig sjukbädd. Blodiga och nedkissade lakan drar blicken till sig. Sedan hon; tovig, smutsig, slut.
I skugga, på andra sidan scenen i en annan sjukhussäng, ligger Andy Warhol (Simon Norrthon). Två personer i en tidsaxel som sluts och skiljs i samma rum. För det är här det åtminstone slutar för dem båda.
Det är Valerie Solanas sista timmar i livet på ett smutsigt socialfallshotell i San Francisco vi får följa. Hennes vindlande tankebanor som utan kronologisk ordning rör sig fritt mellan barn-, ung- och vuxendom. Allt som oftast återkommer hon till Andy Warhol och tiden som en i kretsen på hans kända ”The Factory” i New York. Andy Warhol som en potentiell öppning för hennes framtid som pjäsförfattare – hon anförtrodde honom sitt manus ”Up Your Ass” som hon senare påstod att han hade stulit, vilket skulle vara en av orsakerna till att hon sedan skjöt honom. Men också Andy Warhol som kanske en spegling av hennes egna, galna bräckliga konstnärsego?
Sara Stridsberg har i sin pjäs tagit fasta på Valerie Solanas som en omöjlig ekvation, den intellektuella horan som lär ha blivit våldtagen av sin pappa som barn, växte upp med sin karlslukerska till mamma för att sedan komma in på universitet där hon läste psykologi och finansierade studierna genom att prostituera sig. Och som dessutom skrev något så extremt provokativt som samhällssatiren SCUM manifest (Society For Cutting Up Men). Eller snarare så är den kedjan helt logisk.
Sexchock på Dramaten
Delar av den traditionella Dramatenpubliken kommer att förfasa sig. För sällan har ordet ”fitta”, ”kuk”, ”runka” och ”knulla” sagts så många gånger (av en kvinna) på teatern. Och jag vågar påstå att det heller aldrig tidigare har visats en så öppen, lesbisk kärleksscen som här, om än drömd.
Sammantaget är Valerie Jean Solanas ska blir president en briljerande och grymt tvärsäker pjäsdebut av Sara Stridsberg i lycklig symbios med Ingela Olssons fullkomligt obarmärtiga, chosefria personporträtt (Hallå, kan någon ge henne ett nytt fint pris för Bästa skådespelerska snart?) och regissören Klaus Hoffmeyers knivskarpa scenanvisningar som precis lyckas balansera på gränsen mellan galgen och humorn.
Dessutom ser vi otippat Noomi Rapace som lesbisk drömflicka och Alexandra Rapaport som författarens alter ego, den akademiska genusvetaren som profiterar på verklighetens misär. Däremellan flödare det av cool 60- och 70-talsmusik med bland andra Velvet Underground, Nico, Patti Smith och givetvis Janis Joplin.
Jag hoppas nu bara innerligt att det här inte blir ett slags community-pjäs. För det är den inte. Det är inte heller en kvinnopjäs, utan en människopjäs. Den handlar om sådant som angår oss alla, oavsett sexuell läggning, sådant som liv och död. Det är det starkaste jag har sett skildras på en Dramatenscen. För det här är på riktigt, om en riktig person. Det älskar jag. Glömde jag att nämna hur vansinnigt rolig den är också?
Loading ...
