Magiskt välfyllda kärl

Så nära, och ändå så långt ifrån. Ingenstans kan man som på scenen upprätta skilda världar, som samtidigt och osökt går i och ur, och förstärker varandra. I Vessels/Kärl på Angereds Teater är detta själva principen för Sawsan Bou Khaleds performance. Hon och scenografen Hussein Baydoun kommer från Libanon. 2008 gästade de Dans- och teaterfestivalen i Göteborg med föreställningen Cryptobiosis, som spelades just i Angered. Tycke uppstod, det fanns förresten redan, eftersom Charlie Åström stod för ljusdesignen även den gången. Nu är de tillbaka i ett regelrätt samarbete med hela teatern.

En kvinna och en man representerar olika kärl, för att använda föreställningens egen metafor. Människor, kan vi lika gärna säga. Människor att fylla med och av liv. På väg från teatern kommer jag att tänka på Hasse Alfredssons/Valfrid Lindemans Pastor Jansson, han som liknar livet vid en påse, tom och innehållslös om man inte fyller den med något. Vessels/Kärl saknar innehållsdeklaration, meningen får du bilda själv av materialet.

Utvändigt är i alla fall de båda på scenen belamrade. Kvinnan vacklar in, hukande under ett berg av bylten och bunkar. Hon lastar av vid en vattenho. Drar av sig lager av underklänningar; sex stycken, färgrika, som hon tvättar och hänger på tork, lika sinnligt vackert som vardagligt.
   Ett snöre som hon nystar leder till andra änden av scenen. Där sitter mannen, Ove Wolf, fullständigt insnärjd i ett bo av hopfösta, nötta prylar, alla fästa i linor spända över scenen. En ensamhet med existentiella anrop.

Ur dessa motpoler växer en rörelse om varandet i världen. Kriget anas som en skugga och preciseras i ett riktat gevär. Ändå blir livet här ett vackert föreställande kärl.  Scenografins listigt utnyttjade föremål, ljus, ljud och en och annan textrad – hämtad från bland andra Stig Dagerman och Selma Lagerlöf – samverkar i långsamt växande bilder. Men utan kropparna vore det intet. Det är Sawsan Bou Khaleds och Ove Wolf fysiska uppenbarelser som lyfter Vessels/Kärl ur all performanceslentrian. Deras smidiga förflyttningar – som bara för sekunder sammanfaller – deras tyngd mot golvet, deras spända vaksamhet och utmattade vila ger föreställningen resonans. En magiskt mättad klang.