Man börjar snart längta efter gammaldags dramatiskt spel, med alla dessa pjäser på repertoarerna som använder distanserat återberättande och markerad, demonstrerande mimik. Nu blir det som tur är en del spel i Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Dea Lohers Tjuvar. Men dessförinnan är det väldigt mycket ”sa han, gjorde hon”.
Eftersom pjäsen, uruppförd 2010, egentligen är ett intrigdrama som binder samman de många, ganska ömsint tecknade rollfigurerna, blir de postdramatiska ironierna och de små absurda insticken i realismen mer tomma gester än scenestetiskt verkningsfulla grepp.
Tiden är uppenbart samtida, med människor som oroar sig för arbetslöshet, för framtiden; tålmodiga vardagsvarelser som drömmer relativt blygsamma drömmar om lycka, framgång och karriär. Ingen tycks riktigt veta varför de existerar, varför de befinner sig på just denna plats i tiden och rummet.
Några är lejon, men de flesta är lamm. Kärleken har för det mesta glömts bort. Men moraliteten är rätt omodern. Att mera förlita sig på ödet och naturkrafterna, ”force majeure” som det sägs i texten. Det vill säga tänka mera fatalistiskt än att sträva efter personlig kontroll.
En lång rad familjesituationer presenteras, alla med förluster som gemensam nämnare. Det sorgesamma i det banala är Lohers grundtema, och dramaturgin blir därefter. Den mest symboliskt laddade scenen är en man som tar kapitalismen till dess extrem, när han i stället för att köpa mat äter upp sina sista slantar.
Anna Novovic uppsättning är i det närmaste kliniskt perfekt, med noggrannhet in i minsta detalj och exakthet i skådespelarinsatserna. Perfektionen och all återberättande distansering gör den sval. Föreställningen är ett extremt väloljat motsägelsefritt maskineri. Just det kliniska, ironi i stället för dramatisk utlevelse, gör att man till slut önskar lite orenhet, att det gnisslade lite här och var.
Loading ...
