Pjäsen rivstartar med ett möte på en järnvägsstation: Harriet har rymt från nervhemmet. Hon möter en poet och en annan man som även han har rymt från en institution och, precis som hon, vill till havet. Harriet förklarar för poeten att hon hamnade på hemmet när hon ville diskutera Verkligheten: ”Man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den.”
I första akten etableras förhållanden och relationer framför allt genom dialog. Jag kommer på mig själv att fundera över om inte pjäsen skulle ha lämpat sig för radioteater, men efter paus går utvecklingen åt ett mer handlingsaktivt håll.
Drömsekvenser ges ett starkt uttryck, inte minst med en videoprojektion av en kvinnlig gud som hämtad från en Ingmar Bergman-uppsättning. Videoprojektionerna är väl avvägda, de förhöjer på ett självklart sätt. Så även ljudillustration och musik. Scengolvet består av flera lutande plan. Enkelt funktionellt och raffinerat.
Mot slutet av den välspelade föreställningen uppstår ett par situationer där mycket starka känslor förekommer. En målare blir förtjust i Harriet. Harriet inser i nästa scen att hon älskar poeten.
Där hinner jag inte riktigt med. Jag hör vad de säger, hör hur kärlek och passion bedyras. Men det når inte fram. Jag känner inte laddningen.
Något som dock laddar på med kraft är det audiovisuella samspelets finesser och den symboliska färgsättningen i allt från ljus till kostym. Ett symbolspråk som går hela vägen med samma mod som huvudkaraktären, en kvinna som lyssnar till sin inre visdom och handlar därefter.
Att sedan slutet är som det är kan man bara belasta Stina Aronsson för.
Loading ...
