Män som klär ut sig till kvinnor för att vinna billiga lustifikationspoäng är sällan en hit i min bok. Men i musikalen Hairspray är det en av Sveriges största, i dubbel bemärkelse, skådespelare som river ner det flesta applåderna just genom att spela kvinna.
Musikalen Hairspray bygger på John Waters kultfilm med samma namn från 1988. Den utspelar sig i Baltimore på 1960-talet och handlar om den mulliga Tracy (Jessica Heribertsson) som mest av allt vill dansa i tv-showen The Corny Collins Show.
Superbitchiga tv-chefen von Tussle (Helena Bergström) tycker att hon är på tok för storvuxen. Men hon får oväntad hjälp från Seaweed (Alexander Larsson) och hans familj som också har häcklats, på grund av sin hudfärg.
Kort sagt kan man säga att det hela handlar om fördomar och intolerans.
Jag hade själv ett par fördomsfulla funderingar inför föreställningen. Med vilken kvinnlig list skulle machomannen Rolf Lassgård kunna övertyga i rollen som Tracys mamma Edna? Och Helena Bergström i tårar, ja – men hur skulle hon på ett trovärdigt sätt spela översittarkärring?
Det visar sig att Lassgård iklär sig rollen på ett ypperligt sätt och verkar njuta i full(a) drag vilket gör honom till en fröjd att se på. Rösten är något nasal men i övrigt har han full koll på sina kvinnliga attribut och manér. Bergström är bitvis briljant men på det stora hela överspelad och oengagerad, vilket inte är någon särskilt bra kombination.
Jessica Heribertsson däremot är en solstråle med en kristallklar stämma och perfekt i rollen som den oskuldsfulla rebellen Tracy Turnblad. David Lindgren är charmant som flickidolen Link Larkin, och Birgitta Johansson oemotståndlig som den pliriga Penny Pingleton. Gladys del Pilar får stående ovationer när hon fullkomligt äger i soullåten I know where I’ve been.
Det är många i ensemblen som glänser och samtliga förtjänar en stor guldstjärna.
Att historien blåser liv i myten om att leva den amerikanska drömmen där ingenting är omöjligt känns lite sliskigt, även om den innehåller många kontroversiella citat i stil med ”jag önskar att varje dag var en negerdag” och ”du har acne i själen”.
Men musiken är medryckande, scenografin och kostymerna vackert tidstypiska och koreografin sprudlande glad. Hairspray är definitivt ett lyckorus att räkna med i det nalkande höstmörkret.
Loading ...
