Klostergatan i Lund – ge mig och familjen en juste fyra med fönster mot gatan och jag flyttar hit. Här finns ett patinerat stenugnsbageri (där jag nu sitter), här finns en miljömärkt sushirestaurang (där jag åt min middag på lokala råvaror i går) här finns ostbutik, deli och ett gäng trevliga krogar.
Att Klostergatan är en trendriktig oas står förstås klart för alla Lundabor, men själv tackar jag Erik Kaiel och hans dansare för att jag hittade hit. Jo, jag kan ju passa på att tacka för den föreställning de bjöd på också. Murikamification är en avancerad parkourvandring, inte bara på Klostergatan, utan över ett pärlband av gator, torg och innergårdar i centrala Lund.
Själva parkouren står Kim Jomi Fischer, Heleen Aleid van Gigch, Jasper Dzuki Jelen och Kaiel själv för medan vi andra mest hänger med. På svenskt och lagomt avstånd till en början, men vartefter intensiteten höjs på såväl gatudansen som den medföljande bergsprängaren vågar vi oss närmare och Hooray! – vi får till och med delta i ett litet parti. Vid Lunds konsthall flätar dansarna samman våra solsvettiga händer och låter oss vandra över Mårtenstorget som en förvuxen dagisgrupp. Jag ryser av välbehag – platsspecifik konst, överraskande humor och därtill en portion absurditet får mig att tro på att vardagsvärlden är vidare än vid en första anblick, precis som i de berättelser av Haruki Murakami som Kaiel har inspirerats av.
Foto: Anna Hedelius
Att konst kan vidga vår världsuppfattning blir tydligt i fler av Bibus gästande uppsättningar. Som att kärlek är möjlig över alla gränser till exempel. Norrdans/Teater Västernorrlands Svansjön är i Kajsa Giertz version mildare än Benke Rydmans streetdance-version på Dansens hus, men den känns paradoxalt nog också modernare med sin könsneutrala rollbesättning och uppdelning av såväl prinsen som svanen i flera jag. Visuell så det förslår med vita badkar som dansbar scenografi och upphottad Tjajkovskij-musik, precis som hos Rydman, men det bör i sammanhanget förstås understrykas att Norrdans Svansjön hade premiär nästan ett år före Dansens hus.
Akrobatiska möjligheter och omöjligheter står det belgiska nycirkuskompaniet cieeaeo för i sin m2, där deras bekräftelsebehov och brunstiga mätningar med käglorna och bollarna blir lika rörande roliga som sorgliga. På en golvyta som undan för undan blir allt mindre tvingas Eric Longequel, Sander De Cuyper, Jordaan De Cuyper och Bram Dobbelaere konfrontera varandra och sina egna rädslor. Cieeaeo är, vid sidan om Erik Kaiel och hans dansare, en sådan där angenäm internationell bekantskap, som görs möjlig på just festivaler, tack vare ofta initierade programråd med både ögon och tenkakler ut i scenkonstvärlden.
Unga Klaras och barnteateroraklet Suzanne Ostens närvaro på en svensk barn- och ungdomsteaterfestival känns förstås mer eller mindre självklar. Med Uppfostrarna/De uppfostringsbara har hon av Erik Uddenbergs text på nytt skapat ett alldeles underbart teaterkaos, månne med scenografisk inspiration från filmen Dogville, för precis som hos Lars von Trier är spelplatsens rum markerade med vita streck på golvet.
– Det föreställer en ideallägenhet från sextiotalet, 150 kvadratmeter inklusive syrum, förklarar Osten själv vid föreställningens början.
Vidare berättar hon att hon själv började sin bana som regissör vid Studentteatern i Lund – en stad som helt uppenbart både då och i dag erbjuder god mylla för scenkonsten.
Läs Nummers tidigare Bibu-rapporter:
Barfota på Bibu
Ministermingel och utmärkelser
Loading ...
