Det börjar egentligen redan med den lite underliga tvåspråkiga titeln, Kärleksköparen – Fröding naked. Den inger en misstanke som stärks under föreställningens gång: jag köper inte riktigt vare sig epitetet kärleksköpare eller nakenheten.
Som en av våra stora svenska lyriker skrev Gustaf Fröding fint och folkkärt om kärleken. Och sorgligt, som om att köpa kärlek för pengar för att ingen annan fanns för honom att få. Men att använda en sådan eufemism idag, i stället för förslagsvis ”köpa sex av prostituerade”, är ju lite lätt provocerande daterat.
Och det är visserligen inte så att Agneta Elers-Jarlemans musikteaterpjäs om Fröding för 50-årsjubilerande Marionetteatern inte känns vid den beskrivningen. I informationstexterna talas om att han var ”stamgäst på stans skitigaste bordeller”, att han ”ville kyssa men var rädd för att bara kunna bita” och under hela sitt liv endast hade sex med prostituerade. Men det blir ändå inte mycket mer än just sensationsfraser på förhand. Pjäsen hade vunnit på mer kritisk och mindre tyck-synd-om-analys.
Jag stör mig till exempel på att den genom en psykologiserande förklaringsmodell angivna orsaken (självhatet) framstår som alltför oproblematiserat kopplad till den frånvarande mamman. Medan den, i pjäsen åtminstone, ännu mer frånvarande pappan inte får samma fokus. Känns lite omodernt, och skymmer det intressantare delarna om Frödings vilja att frigöra sexualiteten från samhällets smussel. Jag hade velat se Fröding ännu mera naken helt enkelt.
Men om du inte är alltför trött på att leva dig in i mysmustigt manliga konstnärers psykiska lidande kan du njuta av Marionetteaterns konstnärliga ledare Helena Nilssons sirliga spel med de vackra dockorna – som jag gärna hade sett mer av och gärna mer integrerat – av Ole Forsbergs frustande, frejdiga skådespel och av Gunnar Edanders diktonsättningar och liveackompanjemang på scenen.
Loading ...
