Wim Vandekeybus är 37 år och liknar Kramer i tv-serien Seinfeld. Lång med krulligt hår. Intensiv. Wim Vandekeybus är konstnärlig ledare för det belgiska danskompaniet Ultima Vez.
– Wim likes to talk, säger dansaren Juha Pekka Marsalo under frukostsamtalet morgonen efter Ultima Vez föreställning Inasmuch as Life is borrowed… på Dansbiennalen i Umeå.
Jag håller med. Morgonen dessförinnan har jag träffat Wim Vandekeybus för en intervju. Orden bubblade ur honom.
Upptäcktes av Fabre
I Wim Vandekeybus föreställningar blandas olika medier som dans, teater och film. Jag undrar om han brukar kalla sig själv för koreograf?
– Egentligen inte, jag använder koreografi och dans som ett medium. Men jag använder också teater och film. Från början var jag faktiskt fotograf.
– Jag är inte bara koreograf. Jag gör föreställningar, jag menar, jag dansar själv i dem.
Under universitetstiden sysslade han en del med teater. Han började med att läsa psykologi, men avbröt studierna. På en audition plockade den belgiske scenkonstnären Jan Fabre ut honom till föreställningen The Power of Theatrical Madness, trots att Wim saknade formell dansutbildning. De turnerade världen över i två års tid.
“Sista gången”
Ultima Vez grundades 1987 och namnet betyder ”sista gången” på spanska.
– Jan Fabre skulle arbeta med mer klassiska saker och hade inget behov av dansare utan atletisk utbildning. Så jag grundade mitt eget kompani, Ultima Vez, i Spanien.
Han hade varit i Spanien tidigare med Fabre och tyckte att landet var intressant, många bra dansare men inga stora, internationella danshändelser.
– Jag åkte tillbaka dit för att göra en audition och plötsligt hade jag 60 personer som ville jobba med mig. Jag var 23 år och ingenting då, men jag hade den där energin.
Den första uppsättningen, What the body doesn´t remember, var väldigt fysisk och innehöll bland annat tegelstenskastning. Men Wim Vandekeybus vill inte karakterisera den som dans, även om den turnerat mycket på dansfestivaler. Så småningom kom det sig att han började arbeta mer och mer med professionella dansare men också med skådespelare.
“Varför rör de på sig?”
Jag frågar honom vad styrkan i att blanda olika medier är.
– För mig är det ingen nödvändighet, den senaste uppsättningen (Scratching the inner fields, reds anm) innehåller ingen film. Men eftersom jag inte är utbildad i dansskola är det uppenbart för mig att dans behöver en stark teatral grund. Den måste ha en orsak, varför rör de på sig? Att blanda medier – jag använder helt enkelt saker där jag behöver dem.
– Att se en dansshow där de bara fortsätter att dansa, dansa, dansa är inte intressant, eftersom det blir för mycket av samma sak. Jag låter film ta över från text, text ta över från dans och saker blandas. Jag föredrar det så.
Wim Vandekeybus anser också att man tittar på ett annat sätt på en dansare som talat – talet kan bryta det mystiska – eller hjälpa det på traven.
Inspiration från österländsk filosofi
Inasmuch as Life is borrowed … handlar om födelse, död och banaliteterna däremellan. Den är inspirerad av österländsk filosofi och tankegods från förra sekelskiftet. Sent på kvällen ser jag den i Folkets Hus i Umeå. Den griper tag i mig på magnivå.
Dansarna äntrar scenen i mörker och inspekterar de gigantiska krokar som hänger längs scenens kortsidor. ”Köttkrokar” viskas det runt omkring mig i publiken.
– Jag hade en idé om att hänga upp kroppen som en jacka, berättar Wim Vandekeybus för åhörarna under frukostsamtalet.
I föreställningen finns två kortfilmer – i inledningen föds ett barn och i slutscenerna dör en gammal man.
– Att dö och att födas är nästan samma sak, du är mycket ömtålig men stark på ett annat sätt, säger Wim Vandekeybus under intervjun.
Dansen på scenen kopplas till filmerna – i inledningen pressar dansarna sig mot varandra – som barnet i filmen pressar sig ur sin mammas mage.
– I slutet återgår människorna till stoft. I filmen sprids mannens aska och dansarna börjar hosta stoft – det kommer ur deras kroppar.
Ett bra konstverk
Vi kommer in på vad ett bra konstverk är. Wim Vandekeybus har helt klart för sig vad som krävs:
1. Personlighet.
2. Ska säga något om den tid vi lever i.
3. Ha en visionär del som länkar till framtiden, till fantasin.
4. Engagemang.
– Att göra konst i vår tid är en verkligt gynnad position, säger han. Så man har förpliktelser. Man kan inte tillåta sig att bara underhålla folk. Det kan visst vara optimistiskt och roligt. Men man måste vilja säga något.
– Om konstnären vet vad han håller på med är det okej. Det måste inte nå publiken helt och fullt, det måste inte förklaras men man känner när verket har det där.
I slutet av Inasmuch as Life is borrowed … ljuder meningen ”let’s return to the other side, it’s so beautiful there” genom mitt huvud som ett mantra. Dansarna hänger av sig sina kläder på de stora krokarna och går nakna ut i fonden.
Jag går därifrån med en varm känsla i magen.
Läs Lena Andréns summering av Dansbiennalen här »
Loading ...
