Vandra fritt i Woyzecks värld

Du går in i en gammal postcentral strax bredvid Paddington station i London och hamnar i en amerikansk filmstudio på 60-talet.

Kadong. Industrihissens dörrar smäller. Hårt. Du har försetts med talförbud och venetiansk mask för ansiktet. Nu blir du utföst i dunklet av hissladyn – milt men bestämt. Tre timmars teatervandring på eget bevåg väntar.

Vandringar är teaterns nya lilla svarta. Bara i Sverige räknade jag in femton interaktiva promenader under förra året. Jag har följt Mor Kurage och hennes vagn på krigshärjade strapatser genom novemberdimman i Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg, strövat med de döda i dansinstallationen Gare du Nord på Konstakademien, utforskat Dramatens skrymslen utrustad med både hörlurar och ögonbindel och deltagit i iscensatta miljödemonstrationer via i-pod på Hornsgatan i Stockholm. Jag älskar det! Jag blir smått hög av scenkonst som inkluderar och omsluter mig, betagen när den interaktiva upplevelsen ger mig full möjlighet att checka ut från verkligheten för en stund. Blir du?

Det brittiska kompaniet Punchdrunk har gått längre än de flesta i denna konstform på modet. Sedan grundandet år 2000 har kompaniet gjort det till sin grej att leta reda på spöklikt stora och tomma byggnader, fylla dem med omsorgsfullt utvald rekvisita, ett gäng aktörer och ett soundtrack. Så släpper de in publiken och det är din tur att gå på upptäcktsfärd i den gåtfulla och minst sagt labyrintiska lokalen. Du vet inte vad som lurar bakom nästa hörn eller vilka intriger du kan dras in i. Du saknar i stort sett allt som gör dig trygg då du vanligtvis går på teater; programblad, en anvisad plats, småsnacket med bänkgrannen, eventuell kunskap om pjäsens handling. Felix Barrett, Punchdrunks konstnärlige ledare är nämligen av uppfattningen att denna trygghet är konstnärligt förödande. Den gör dig bekväm. Och är du alltför bekväm så stänger du av hjärnan. Utan trygga koder och rutiner att luta dig mot kanske du blir skrämd, men också mer mottaglig och receptiv. Din nyfikenhet är din nyckel till upplevelse. Ju mer du upptäcker och utforskar, desto rikare blir ditt äventyr. Du har således allt i din hand. Föreställningen kan börja!

Uppsättningen som spelas i den gigantiska röda tegelbyggnaden vid Paddington Station heter The Drowned Man: A Hollywood Fable och är löst byggd på Georg Büchners brutala drama Woyzeck. Detta kräver måhända en kort bakgrund. Hos Büchner blir soldaten Woyzeck bedragen av sin hustru Marie, varpå han blir desperat och mördar henne. Hos Punchdrunk filtreras Büchners historia genom en amerikansk långfilmslins a la 60-tal. Den gamla postcentral du och 600 andra personer kliver in i är transformerad till Temple Studios, den brittiska utposten för Hollywoodstudion Republic Pictures under åren 1942-1962. Scenograferna Livi Vaughan, Beatrice Minns och Felix Barrett har skapat en kuslig och in i minsta detalj utrustad studiomiljö på husets fyra våningar, med allt från sjaskiga sminkloger, ett övergivet husvagnsläger, biograf, barberare och bar, där till och med servettkluddret är utstuderat. Tusentals små föremål är utplacerade och inget är lämnat åt slumpen, eftersom vem som helst i publiken när som helst kan plocka upp vad som helst för närstudier.

I dessa rum och ofta i rörelse genom flera av dem tolkas Woyzeck-berättelsen i två versioner och med två uppsättningar huvudkaraktärer, som för enkelhets skull försetts med samma initialer som Woyzeck och Marie. En genuspolis må glädjas åt att filmstjärnan Wendy blir lika heligt förbannad när Marshall bedrar henne som råskinnet William när han blir bedragen av Mary. De två tragiska kärlekshistorierna spelas simultant av en ensemble bestående av 32 dansare, skådespelare och artister. Var, när och hur vet du inte före besöket, men båda berättelserna tar en ända med förskräckelse. Filmscener varvas med intriger bakom kameran. Sextiotalet är påtagligt och filmreferenserna många.

Din egen roll är diffus. Punchdrunks syfte är att förflytta dig bort från bekvämlighetszonen och lotsa dig in i ett parallellt universum. Hur du tar dig dit är upp till dig. Du kan välja att detaljgranska varje liten borste och parfymflaska vid ett sminkbord eller kuta runt som en iller på jakt efter någon av aktörerna för att inte missa de mest rafflande uppgörelserna. Tack vare masken vågar du gå tätt inpå skådespelarna, som helt bortser från att du är i rummet. I studions mörker och med maskens anonymitet är du ett kameraöga med alla möjligheter att klippa ihop din alldeles unika historia. Du kan vara helt säker på att ingen annan upplever exakt detsamma som du.

De två nedersta våningarna i denna Londonlokal är reserverade för Hollywoodmiljön och triangeldramat mellan Wendy, Marshall och studiodivan Dolores. Den parallella historien mellan William, Mary och den cowboy – Dwayne – som förför henne utspelar sig i en ökenstad på våning tre och fyra. Bara på ett ställe möts de båda berättelserna, då William och Wendy får syn på varandra genom en gallergrind. De ser förvirrade ut.

Lika förbryllad är du bakom din mask. Idén med två huvudmotiv i en redan, på grund av formen, fragmentarisk historia gör det i stort sett omöjligt att hålla reda på gränserna mellan illusion och verklighet. Du kan heller aldrig vara säker på om scenen du just bevittnar är en ”filmisk” tagning eller en scen utanför filminspelningen. The Drowned Man är Punchdrunks första uppsättning, där de arbetar så pass intrikat. Tidigare har de bland annat satt upp den nog så invecklade Sleep no more, en twist på William Shakespeares MacBeth med stämning och musik lånade från Alfred Hitchcocks värld. Showen har gått för utsålda hus sedan 2011 i en gammal lagerlokal som fått namnet McKittrick Hotel i Meatpacking district, New York.

Du springer efter studions åldrade diva Dolores, så nära att du nästan trampar på hennes röda klänning. Du ställer dig tätt intill när hon dansar en vild dansduett med Marshall i en stor dubbelsäng. Du följer den unga Wendy, hon som slutligen mördar Marshall med bara händerna av ren förtvivlan. Du undrar vilka gestalter som döljer sig bakom de kostymklädda figurerna i skalliga gummimasker.

Berättelsens trådar är gåtfulla och när du har lämnat Temple Studios vill du vända åter för att lösa gåtorna. Men kommer upprepade besök att hjälpa dig att lägga pusslet? Kommer nya upptäckter att ge dig svar på alla frågor? Vem är den mystiska och helt täckta kvinnan i rummet med gudabilderna? Vem har skrivit breven till regissören, som tycks heta Buchanan? Vilken film visas i biografen?

Ute i cyberrymden kan du stöta på Punchdrunk-nördar, som inte bara lägger ned åtskilliga summor på att se kompaniets föreställningar otaliga gånger. De ägnar också timmar åt att blogga, dela tips kring vid vilka tidpunkter du bör befinna dig på vilken plats i lokalen, hur du kan komma in i gömda miljöer och på vilket sätt det är störst chans att på riktigt få interagera med någon av de mystiska aktörerna. Det är en form av detektivarbete, som kan engagera både eskapisten och ingenjören.

Site specific theatre – platsspecifik teater – brukar scenkonst kallas som tar andra platser än det traditionella teaterrummet i anspråk. Punchdrunk vill hellre kalla sina uppsättningar site sympathetic – platssympatiska. ”It´s all about the building” – ”Det handlar helt om byggnaden”, menar de. Och visst lockar kompaniet, med sina vandringar, en publik som vanligtvis sällan sätter sin fot på teatern. Kanske är upplevelsen speciellt meningsfull för människor som har växt upp i en digitaliserad värld, där berättelser i huvudsak förmedlas via text och bilder. The Drowned Man ger dig en scenkonstupplevelse där du får känna smak, dofter och beröring. Du får andfådd springa genom mörker och bokstavligen landa i mitt i en hjärtslitande historia. Det är på modet, men är det nytt?

När du dagen efter besöket på Temple Studios går till den rekonstruerade Globe Theatre, en replika på Shakespeares 1600-talsteater, tänker du att cirkeln är sluten. Denna globformade teater med sin utomhusscen har aldrig erbjudit några regelrätta vandringar, men nog var den, på sin tid, lika hands-on. Hit strömmade kreti och pleti – 3000 människor åt gången – inte bara för att se Shakespeare-dramerna, utan också för att interagera med dem. Här fick Hamlet svar på grubblerierna kring sitt självmord av pöbeln – the penny stinkards – på ståplats. Här betalade de bäst bemedlade extra för att sitta i Lords Gallery, balkongerna bakom scenen. Där ville de bli sedda och därifrån ville de kommunicera med aktörerna.

Vandringar är och förblir teaterns lilla svarta. Om du går in i en gammal postcentral strax bredvid Paddington station i London och hamnar i en amerikansk filmstudio på 60-talet – ja, om du gör det – kommer du garanterat att vilja teatervandra igen.

* Läs också Anna Hedelius scenspaning om interaktiv teater här.
* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 2.2014.