Med De allvetande hundarna fortsätter koreografen Björn Elisson sitt långvariga och konstnärligt framgångsrika samarbete med poeten Johanna Ekström och musikern Lars Åkerlund.
Även om ingredienserna med dans, text och ljud känns igen från tidigare samarbeten lyckats de återigen tillsammans skapa ett nytt laddat rum som man gärna vistas i.
Ett skarpt vitt ljus skär genom det mörka rummet och gör att de vridna tygbitarna som vilar på ett litet bord lyser så starkt att de ser ut som någonting helt annat. Efter den inledande filmen i Fylkingens foajé, som fungerar som en prolog till hela verket, är det den första bild som möter mig, när jag i strumplästen går in i scenrummet. Eller kanske snarare installationen.
Vatten droppar ljudligt från frusna och hårt vridna tyger, och ringar in den mörka och blanka ytan på golvet som dansarna Anja Birnbaum och Katarina Eriksson använder som scen.
Den detaljrika och sakta utmejslande koreografin kräver sedan just den absoluta närvaro som de båda dansarna har. Extra intressant blir det när närvaron samtidigt kompliceras av deras märkligt avpersonifierade sminkning och mask.
Det är också ett talande exempel på hur man i De allvetande hundarna hela tiden vill förskjuta perspektivet och göra det välbekanta främmande, i vissa fall även skrämmande. Men även lika undanglidande som Johanna Ekströms inspelade läsning av sin text blir när den till slut dränks i Lars Åkerlunds elektroniska och brusande ljudlandskap.
Som publik uppmanas man också att inte sitta still utan vandra omkring och se, lyssna och känna av verket från olika platser. Ett bländande motljus där endast Katarina Erikssons siluett går att urskilja kan därför enkelt bytas ut mot en helt annan vy om man så vill.
Jag kommer på mig själv med att vilja börja samla på sådana bilder, som minnesbilder men även som nya möjliga bilder. Trots att De allvetande hundarna är ett verk som samlar på bilder håller alla delarna fint ihop utan att de försöker ta ut varandra.
Loading ...
