Kanske är det med komedier som med vänskapsrelationer. Så länge man har en positiv grundinställning är allt frid och fröjd. Vid minsta tvekan upptäcks alltfler brister. I Alan Ayckbourns Vänner, Sissela Kyles regidebut, är det si och så med både vänskapen och komedin. Med gott humör och välvillig inställning, kommer vi dit, jag och sonen, men konstaterar i paus att vi inte är överdrivet hugade att fördjupa vänskapen med vännerna på scenen.
Ändå är förutsättningarna goda. Angenämt är förstås att slicka i sig Charles Korolys scenografidröm med heltäckande mattmys och underskön 50- och 60-talsmöbelporr signerad Charles Eames, Eero Aarnio, Eero Saarinen och Poul Volther. Nöjsamt är att möta Bergljót Árnadóttirs Diana, i fotsid tunika och nylagt hår, och höra henne lägga ut texten kring sakernas och makens ordning (oordning) för en trumpet trotsig och föga intresserad Evelyn (Jessica Heribertsson). Inte alls fel är att träffa Marge (Elisabet Carlsson) som tokshoppar och stickar för att besvärja såväl ångest som hypokondrisk make.
Sen ramlar de in, gubbarna i dramat, Allan Svenssons Paul, vresig och otillgänglig, Jan Mybrands nervige John, alltid på språng, i synnerhet då det blir tal om döden. Och så till sist – Jacob Nordensons Colin – killen som är föremålet för sällskapets mycket brittiska tebjudning. Han har mist sin käresta i en drunkningsolycka och är inviterad som någon form av tröst. Men medan de fem vännerna valhänta försöker förhålla sig till döden som faktum, intar han snart rollen som hobbypsykolog och skakar fram både sorg, bitterhet och gamla svärmerier ur sina vänners känslodjup.
Alan Ayckbourn, som skrev Vänner 1974, tycks ha velat göra en djupsinnig komedi om mänskliga tillkortakommanden och komplexa relationer. I dag känns pjäsen både pratig och daterad. Sissela Kyle har inte riktigt fått fart på komedimotorn – den tuffar på lite trivsamt men når aldrig klimax. Ayckbourns Vänner är och förblir alltså flyktiga bekantskaper, som vi inte nödvändigtvis behöver träffa särskilt snart igen.
Loading ...
